Pride of Lions
Immortal

2003-någonstans introducerades jag för ett av de bästa AOR-albumen jag någonsin hört och trots att det är väldigt länge sedan jag lät den skivan snurra i skivspelaren har Pride of Lions som det självbetitlade albumet heter några av de mest minnesvärda AOR-låtarna jag hört. Ingen av dessa lär väl vara någon större hit rent kommersiellt och som vanligt lär väl ingen direkt instämma i vad jag tycker för jag verkar alltid tycka annorlunda mot alla andra, men melodin till inledande It’s Criminal sitter fortfarande kvar, och Interrupted Melody med flera och då var det år sedan jag ens tittade på skivkonvolutet. Hursomhelst, sedan dess har bandet släppt två ytterligare album som inte riktigt levt upp till vad jag har förväntat mig efter den fantastiska debuten. Nu får vi deras fjärde album och det fem år sedan sist, vi hörde dock nyligen Toby i hans solodebut Mercury’s Down vilken vittnar om att hans röst är i samma fantastiska form som tidigare. Omslaget på Immortal som det nya albumet heter är ganska ointressant om jag ska vara ärlig, samtidigt var inte debutens omslag direkt fantastiskt heller så det betyder uppenbarligen ingenting i detta fall.

Det är samma klassiska AOR med väldigt tydliga refränger och minnesvärda låtstrukturer och förstås Toby Hitchcocks alldeles fantastiska sångröst. Snyggt producerat är det också, dessutom återfinner vi samma finfina gitarrmelodier som på tidigare album, Pride of Lions känns definitivt igen och jag tror inte att någon fanatiker kommer att känna sig lurad när det gäller stilen för den håller de onekligen. Elva nya spår får vi och femtiotvå minuter av välskriven melodiös rockmusik med refränger att komma ihåg och allt det där. Ett par ballader och en sångröst som troligen är genrens vassaste, jag kan då inte komma på någon konkurrent så här på rak arm.

Det här albumet är troligen det bästa AOR albumet som släppts hittills i år och då har det ändå kommit ett gäng, det är dock ändå inte riktigt bra nog att få ett av de bästa poängen eftersom det dels inte känns som en förbättring av debuten som jag skulle ge sex poäng och inte är det heller någon stilistisk utveckling att tala om utan det låter som Pride of Lions brukar göra vilket gör att det blir lite som att återvinna något man redan har. Förstås är det inte så för låtarna är andra och så vidare men trots allt känns det igen och jag känner mig inte direkt sådär upprymd som jag hade hoppats på och det är inte riktigt heller den där fullträffen jag verkligen hoppas på när Immortal surrar igång för det inledande titelspåret är en riktigt vass rockarrökare med minnesvärd refräng och en röst som framkallar rysningar av välbehag.

Men sedan är det väl inte riktigt av samma kaliber, Delusional är bra men ingenting som får mig att haja till, detsamma gäller Tie Down the Wind och Shine On som cementerar kvalitén hos Pride of Lions men de är inte de där minnesvärda spåren som fanns på debuten och som jag har hoppats att de ska göra sedan den. Nästa spår däremot är definitivt ett att minnas, Everything That Money Can’t Buy är helt fantastisk, magisk skulle man kunna säga att det är och kanske är det tack vare den som resten av albumet känns bra men inte som det där albumet som du hade hoppats på och inte det bästa de har gjort. Det är vad de kan förväntas göra och det är ingen dålig sak och även om jag kanske låter negativ är det mest för att jag fortfarande väntar på att de ska överträffa sitt debutalbum som åtminstone jag tycker var något alldeles speciellt.

Detta album har speciella ögonblick och i sina bästa stunder blir det helt magiskt, nästan så att man kan stanna i steget bara för att lyssna en stund. Ett album som cementerar hur starkt detta år är för AOR-genren, det finns verkligen en uppsjö av spännande album att välja bland och detta album tillhör definitivt dessa. Det är så att jag kan säga att om ditt mål är att bara köpa ett AOR album från 2012 ska du välja detta. Men för mig var albumets starkaste sida att det fick mig att avnjuta debuten igen för rösta gången på flera år, och den är definitivt bättre än Immortal men Toby sjunger lite bättre idag än han gjorde 2003.

HHHHHHH