Band:
Toby Hitchcock – Lead Vocals
Erik Martensson – All Instruments
Discography:
Debut
Guests:
Info
Produced and written by Erik Martensson
Released 2011-08-26
Reviewed 2011-08-16
Links:
frontiers
För alla er som hört Pride of Lion kan jag säga att föreställ er Pride of Lion med en marginellt hårdare attityd, samma röst, samma stil så det är onekligen ett band som är nära. Genremässigt kan det beskrivas som AOR skulle jag väl kunna säga, med den melodiösa, välproducerade rockmusik som det innebär. Det är medryckande refränger, lite inslag av virtuoserier, lite keyboards för stämningens skull och melodier att minnas. Som jag sade just innan detta, ljudbilden är välpolerad och felfri, onekligen skapad för att ta fram låtarna i sin fulla glans. Toby håller mest till i de höga registren precis som han brukar göra sångmässigt. Mer kan nämnas att albumet har tolv spår och klockar in på femtiofyra minuter.
Inte ens om man verkligen är petig och gillar grottmänniskorock kan man klanka ned på detta, albumet är ett sådant som man inte kan tycka illa om helt enkelt. Allt inleds strålande med This is the Moment och du fångas omedelbart in i detta albums melodiöst rockande värld, det är ett spår som indikerar vad som väntar när du fortsätter längre in i låtmaterialet. på albumet har jag hittat några riktigt grymma spår, fantastiska låtar kan man säga: inledande This is the Moment kan sägas tillhöra dessa, men bara precis, spår fyra Let Go är fantastiskt bra, den refrängen är bara en fullträff. Spår fem som följer Let Go är den fantastiska balladen One Day I’ll Stop Loving You som också drar i precis rätt trådar, sedan är jag också förtjust i det avslutande titelspåret som gör det värt att lyssna hela vägen till slutet varje gång.
Detta albums riktigt starka sidor är melodierna, sången, produktionen och de där riktigt bra låtarna som verkligen griper tag i en likt en jätte som griper tag i dig när du är på väg till banken. Skivomslaget är också rätt snyggt även om det känns som att det är samma konstnär som Uriah Heep använde sig av på deras senaste album och han hade slut på inspiration så han gjorde en rymdvariant av Into the Wildomslaget. Inledningen och avslutningen på albumet är också riktigt, riktigt bra så det är onekligen en skiva med det mesta talande för sig.
Dock har jag, petig som jag är, hittat lite grann som inte känns lika lyckat som det mesta på albumet. Ett av problemen stavas femtiofyra minuter vilket blir lite mycket mot slutet då det känns som att det är ett par tomgångsspår som till exempel Just Say Goodbye som stilmässigt påminner mycket om Don’t Stop Believin av Journey som inte direkt är deras bästa spår även om det är det mest populära. Summer Nights in Cabo är ett annat som känns lite grann som att det går på tomgång även om det är ett kul spår att lyssna på även Tear Down the Barricades och speciellt A Different Drum känns som att de hade kunnat kapas bort för att få när skivlängden i omkring 40 minuter vilket är idealiskt för genren. Det är faktiskt främst den saken som är albumets problem, att titelspåret i början av låtern snott melodin från Interrupted Melody från Pride of Lions debutalbum kan jag leva med, Toby sjunger ju ändå på det spåret. En del skulle nog också se att Erik använt AOR For Dummies som hjälp vid skrivandet av musiken som något negativt men det är så välskrivna låtar och ändå så mycket känsla av något eget att det inte finns den minsta anledning att klaga, AOR är en generellt bra genre och när det är gjort riktigt bra är det fantastiskt.
Jag tycker att Tobys debut träffar helt rätt och för det mesta drar han i rätt trådar, jag önskar bara att de hade dödat några älsklingar så att albumet hade blivit än bättre. Hade de kapat bord tomgången från spår åtta till elva hade jag nästan övervägt att ge detta album det bästa betyget, nu ger jag det en femma. Ett album som definitivt är ett måste hos vän av AOR och vän av Pride of Lions. Dessutom känns det ju som ett album som ligger i tiden med tanke på vad kvicksilvret visar om man tittar ut nu.
HHHHHHH
