Pretty Maids
It Comes Alive

På förhand kan man väl säga att Pretty Maids hade i stort sett allting emot sig då jag skulle sätta tänderna i deras nya liveskiva. Jag är inte ett fan av bandet och det är baserat på det jag hört av bandet, vilket egentligen inte är särskilt mycket när allt kommer omkring. Dessutom är jag, som jag alltid påpekar när jag recenserar livealbum, allmänt anti mot att släppa liveskivor och jag tycker bara man är undantagen när man dokumenterar någonting riktigt unikt. Som ens 1000:e livespelning, ens första spelning på en ny kontinent eller ens första (och kanske enda) spelning tillsammans med en annan artist eller ensemble - som exempelvis en orkester eller kör eller annat band. Pretty Maids nya liveskiva är deras tredje liveutgåva och den släpps för att fira bandets 30-årsjubileum som de hade i fjol. Och jag måste säga att jag verkligen gillar denna skiva!

Jag är, som sagt, allmänt negativ till liveskivor av den enkla anledningen att jag tycker de i 95 fall av 100 är en alldeles för lång samling av låtar som låter sämre än de gjorde i original och som de flesta av oss ändå kan tillskansa oss genom att besöka bandens spelningar. Det kanske kostar någon krona extra men blir ett minne för livet till skillnad från en liveskiva som mest bara står och samlar damm i en skivhylla (eller står med 0 på räkneverket i ditt mp3-program). Men det finns undantag och det här är helt klart ett sådant. Dels för att det faktiskt är bandets 30 års-jubileum som band och dels för att det faktiskt låter riktigt bra det här! Det låter bättre än på skiva hur dumt det än låter. Det finns sällsynta fall då låtar faktiskt blir bättre live än på studioinspelningen och detta är ett fall där merparten av låtarna faktiskt känns starkare än de gör i original. I alla fall för mig.

Danskarna har spelat in skivan i Schweiz inför en entusiastisk publik och skivan släpps även på DVD för den som vill få helhetsintrycket med bild också (rekommenderas alltid i min bok) men dubbel CDn går lika bra att spela i stereon som ett studioalbum, tycker jag. Det är dock en lång skiva, de båda skivorna spänner totalt över 110 minuter där första skivan täcker ganska exakt en timme av Pretty Maids och den andra drygt 52 minuter. På DVDn har de valt bort en av låtarna på CD-versionen (Clay, samt eventuella bonusspår) för en rockumentary - en dokumentär om bandet med backstagematerial och intervjuer. Omslaget är fyllt av skellett och alptoppar i brinnande skymning med ett Pretty Maidsemblem ovanför allt, samt prytt med Schweiziska och Danska flaggan. Snyggt utan att vara vackert, om ni förstår mig när jag säger så?

Albumet inleds (oavsett utgåva) med titelspåret från senaste studioalbumet och i introt får vi höra Barack Obama tala (vilket verkar vara populärt just nu då Andromedas senaste album från i höstas också hade ljudklipp av den Amerikanske presidenten). Det bästa spåret på skivan kommer dock i min mening sex låtar in då de gör Another Shot Of Your Love från det näst senaste albumet 'Wake Up To The Real World'. Överlag tycker jag skivan håller en jämnhög kvalité igenom med några dalar här och var bara. De långsammare låtarna tycker jag blir allra bäst och de där de får med sig publiken så att det blir lite allsång. Avslutningen i form av Red Hot And Heavy tycker jag är värdig att avsluta den här jubieumsutgåvan då det, som bandet också påpekar på skivan, är en låt bandet har som vana att avsluta sina spelningar med.

Instrumentalt låter bandet väldigt samspelta och tighta och sången är bra utan att lysa någonstans. Pretty Maids är för den inre kretsen ett välkänt, stort band men kommersiellt har de trots 30 år som band aldrig riktigt slagit igenom. 12 studioalbum har det blivit, 5 EPs, 2 livealbum och 2 kompilationsalbum där ett av dem är en best-of. En gedigen karriär som fortfarande lever och trots att den långlivade bassisten Kenn Jackson bytts mot Rene Shades (via Hal Patino som bara var med i bandet ett år) till albumet samt att två av medlemmarna (Allan Tschicaja och Morten Sandager) bara varit i bandet sedan 2006 känns det solit och inspelat som få band. Paul Christensen (eller Ronnie Atkins som han är mer känd som) sjunger som han brukar. Delvis vackert och klart och delvis som om han försöker prata medan han sitter på toa och skiter mitt i en av sitt livs värsta förstoppningar. Helhetsintrycker är dock, som sagt, att det är ett starkt, solitt album utan direkta problem någonstans.

De en gång unga pojkarna som trodde de var jungfrur har nu vuxit sig till gamla gubbar men musikaliskt känns denna liveskiva riktigt bra! Årets bästa liveutgåva? Ja, än så länge i alla fall!