Necronomicon
Invictus

Låt mig berätta en liten historia, en historia som berör det ockulta och som snuddar vid magi. En historia om en uråldrig bok kallad Al Azif som åter kommit upp till ytan efter åratal av frånvaro från det publika rummet. Oövervinneligt ska det tydligen vara nu år 2012, med panik i ögonen och på väg att ätas upp av diverse kryp och krypande varelser ser vi hur denna oövervinneliga upptäckare tar boken till ytan igen (även om han verkar ha tappat den på vägen). Visste ni för övrigt att det finns ett tyskt- och ett kanadensiskt- och enligt en källa ytterligare ett tyskt rockband som tagit namn av denna bok i enligt sitt mer moderna namn efter att den översatts från arabiska till grekiska. Ett av dessa tyska band ska tydligen ha släppt sex album och nyligen släppt sitt sjunde, de kallas legender inom tysk thrash kanske på grund av kraften i den magiska bok som kan vara farlig för dess läsare men dess innehåll är inte speciellt utforskat och översatt så det är svårt att veta det exakta innehållet.

Rotat i gammal thrashig stilism kan man säga att bokstäverna rockar på i relativt medryckande stil även om texten kan sägas vara ganska repetitiv och boken är dessutom väldigt lång och väldigt tjock vilket gör det till en ganska tungläst historia då den bör ligga på ett bord eller liknande medan den läses. Dess tyngd är substantiell men då menar jag främst den volymmässigt sedda tyngden, det inte så väldigt tungt sett till innehåll utan ganska vänlig och mild snarare. Lite grann känns det som ett hafsverk och vad som har god potential blir istället en långrandig och tungrodd historia som man gärna inte följer till sitt slut och kanske är väl det den bästa lösningen. Snyggt sammansatt kan det dock sägas vara sett till helheten.

Om du väljer den mer exklusiva digipackvolymen tar det över 70 minuter att ta sig igenom det hela och med tanke på hur repetitivt det kan vara blir det en ganska jobbig sak och även om du väljer att strunta i allt bonusmaterial den exklusiva volymen innehåller blir det ändå så långt som över femtio minuter och det är inte riktigt gångbart i en tid när alla är stressade och vill ha allt snabbt men främst eftersom det knappast kan sägas vara varierat utan snarare upprepningar av samma besvärjelser om och om igen och även om det är rytmiskt och melodiöst bra är det svårt för att inte säga omöjligt att hålla intresset uppe hela vägen.

Det finns en del kapitel som är spännande och bra under den första halvan av historien men allt eftersom du kommer djupare in i Invictus känner du det som att det står och stampar lite grann snarare än att du kommer vidare, det stagnerar och även om gamla kapitel från tidigare utgåvor är roligt innehåll så finns det mycket annat i den så kallade thrashvärlden som inspirerar mycket mer än detta. Uppläsaren har dessutom en ganska bristfällig röst som är ganska fastlåst i ett läge som ytterst sällan lämnas och om det lämnas är förändringen knappast till det bättre.

Nu låter min berättelse lite grann som att jag helt och hållet avsäger mig alla bekantskaper med Invictus men faktum är att det kanske inte är Necronomicon i den bemärkelse de litterära känner den utan snarare som relativt bra men också relativt enformig thrash metall och att de fyllt på med alldeles för mycket är inte heller bra, så gott som inget album mår bra av att vara 70 minuter långt och väldigt få klarar ens att hålla intresset uppe under femtio, jag skulle vilja säga att det finns en hel del bra hos dessa Howard Phillips Lovecraftsupporters men historien slutar ändå som den om bandet som inte förstod vikten att sluta i tid, ungefär som med pojken som ropade varg som inte heller förstod att upprepning är av ondo. Det är ganska kul men lite väl uttjatat mot slutet.

Med mindre upprepning och med mindre innehåll skulle detta säkert kunnat kvalificera sig som riktigt kul, nu känns det mer roligt att försöka utröna vad boken Necronomicon verkligen innehöll/innehåller än att lyssna på albumet av bandet med samma namn som Lovecrafts fiktiva bok.