Countess
On Wings of Defiance

Ett band från Nederländerna som egentligen inte är ett band med namnet Countess (kejsarinna) torde ju indikera att det är något gotiskt och kvinnofrontatm men tji kan man få eftersom det är ett enmansband med en snubbe som heter Orlok vilket jag tror kan vara ett så kallat alias. Jag läste någonstans att de började som ett Bathorycoverband vilket känns ungefär lika kul som ett Fukushimainspirerat kärnkraftverk, men inspirationen skall också komma från heavy metal som Manilla Road eller Manowar vilket kan tänkas bli tillsammans med svartmetallinspirationerna kan innebära något spännande. De benämns också som ett av Nederländernas mest eminenta svartmetallband, undrar vilka de andra banden är eftersom jag aldrig hört talas om Countess som trots allt släppt ett dussin album innan detta som alltså är det trettonde sedan debuten 1992. Bandet sägs propagera mot monoteism, eller kanske är det den här Orlok som gör med sina texter om satan och gatan och en diskografi som klart domineras av den behornade.

Musikaliskt är det lite svårt att beskriva men musiken är inte direkt våldsamt tung utan ganska klassisk heavy metal med ett väldigt distat gitarrljud, precis som Sascha Paeth i sitt Rhapsodyprojekt använder han en trummaskin för sin musik den gode Orlok. En del undertoner med keyboards och atmosfäriska element förekommer också, sången är kraxande likt en enbent kråkas kraxande och ibland lite svartmetalliskt bara för att krydda till det lite grann. Vi får nio egna kompositioner och två covers (Night of the Demon i original av Demon och In League With Satan som gjordes i original av Venom), och om du känner för att spela hela albumet tar det dig en timme och fyra minuter. Ljudbilden känns ganska gammalmodig, någon skrev att det lät som de var gjort 1983 eller så och det är väl något jag kan skriva under på, det känns lite åttiotalssvartmetall över produktionen.

Det är svårt för mig med album som detta, dels gillar jag det musikaliska där låtarna har sköna melodier och en allmänt medryckande ljudbild men samtidigt ogillar jag sången som är usel. Det låter som en skadeskjuten kråka på sång, gitarrljudet är kul med det väldigt råa och distade ljudet som är ganska schysst. Jag tycker annars att det överlag är bra om jag har överseende med den tragiska sången, ett problem är dock en timmes speltid eftersom det inte är sådär överdrivet varierat vilket gör att det känns långt, väldigt långt. Jag tror att jag skulle ha satt ett högre betyg om albumet hade varit kortare, 20-25 minuter skulle gott kunnat kapas bort. Kanske skulle han ta något av svärden på framsidan och hugga bort lite spår för att skapa ett lite mer intensivt och engagerande albumet för nu känns det som att jag väntar 20-25 minuter på att albumet ska ta slut varje gång jag spelar det trots att det bästa spåret är det näst sista.

Om du kan överse med usel sång och gillar lite råare musik tror jag alldeles säkert att du kan uppskatta denna skiva av kejsarinnan. Om du inte är så mycket för det underjordiska och föredrar lite mer polerad och modern musik tror jag att du skulle må bättre av att lyssna på någonting annat.