Mydra
s/t

Tyska bandet Mydra hann under sin karriär med att släppa tre stycken album, men de formades ur bandet Charon som bytte massor av medlemmar innan detta släpp där skivbolaget ska ha tvingat dem att byta namn för att de skulle få albumet släppt. Det låter onekligen som en spännande historia som utspelar sig under den senare hälften av åttiotalet då detta album från början såg dagens ljus bara för att snabbt sälja slut på alla kopior. Misströsta inte dock för Yesterrock har grävt fram detta album och ser nu till att återsläppa det snyggt upputsat för dagens musikaliska verklighet, dessutom upputsat av bandet själva vilket förstås kan vara något positivt eftersom då är det fortfarande deras vision vi får ta del av.

Musikaliskt handlar det om ganska varierad musik men jag tror att vi kan klassificera helheten som melodiös rock eller AOR även om det görs utspel i både det metalliska, sleaze och så vidare. Jag trodde faktiskt detta var ett nytt album där de försökte låta som ganska typisk åttiotalsmusik men det visade sig att det var genuin åttiotalsmusik som låter ganska typisk för genren under detta årtionde. Det låter som att det är från åttiotalet ljudmässigt och låtarna i sig är ofta av ett medryckande slag med klassiska melodirockrefränger, man kan faktiskt beskriva det som ett ganska typiskt melodirockalbum från andra halvan av åttiotalet. Det är hyfsat varierat genom de elva låtarna som tar femtio minuter att spela sig igenom.

Är Mydra något värt att kolla upp då? Jag skulle vilja säga att det helt beror på vilken typ av musik du söker och hur kräsen du är. De låter bra, den saken tvekar vi inte om men samtidigt är det inte direkt något som sticker ut på något sätt utan det låter vanligt och om man inte är en sådan som intar allt ur genren är jag rädd att det är ett sådant album som försvinner i det vardagliga sorlet eftersom det är ett album som i sin kompetens inte lyckats ta fram något musikaliskt som får lyssnaren att haja till, att stanna upp och bara lyssna. Det är bra låtar rakt igenom men ingen av dem griper tag i mig och när allt tar slut känns det inte direkt som en musikalisk önskan tillgodosetts utan det låter bra utan att imponera egentligen. Det enda spår jag tycker har något speciellt är Double Dealer som har en bra dynamik men inte heller den är ett sådant där spår som bara griper tag i mig som lyssnare, något sådant finns inte, Double Dealer känns närmast.

Svårt att bli besviken på Mydra, de kryssar i rätt boxar som britterna säger och de framför ett oklanderligt genomfört album med bra låtar. Trots detta känns det lite som just en besvikelse, albumet är för generiskt och har egentligen ingenting som man verkligen vill ta till sig och det trots att det absolut inte är ett tråkigt album att lyssna på, det låter bara som en arketyp av musik från nämnda årtionde och sådant har vi hört sedan nämnda årtionde och behöver inte höra det igen. Men om ni missade Mydra och känner att ni behöver höra dem är det knappast ett dåligt val och för er som nu var fans och blivit av med skivan, nu får ni en ny chans.