Luley
Today's Tomorrow

Klaus Luley är ett ganska känt namn inom europeisk AOR-musik, känd från Craaft och Tokyo som var hyggligt framgångsrika under det tidiga åttiotalet, nu många år senare släpper denne Klaus som också gjort sig känd som låtskrivare för många kända artister sitt debutalbum i sitt eget namn. Det kan ju knappast sägas vara alltför ointressant men samtidigt är AOR idag en välpopulerad genre vilket kan göra det svårt att slå igenom i någon större skala och dessutom krävs det något extraordinärt ofta för att verkligen märkas och i fallet Tokyo kan man inte direkt säga att så är fallet, deras album är bra med en del riktigt bra element men ingenting som verkligen tar andan av mig som lyssnare, därmed inte sagt att Luley inte kan träffa rätt.

Om ni är vagt inbegripna med vad den melodiösa formen av rockmusik som kallas AOR innebär, tänk Toto och ni har en ganska bra bild av vad detta album låter som. Det finns många spår av Totostiliserade keyboards och även gitarrarbete, Luley som sångare kanske inte låter som någon av de sångare Toto haft men han har en hyfsat bra röst för vad han gör dock ingen av de bästa jag hört. Precis som är brukligt för genren kan jag konstatera att Luley bygger sina låtar kring minnesvärda refränger och verser som bygger upp till dessa, hela tiden med en väldigt stor melodiös disposition. Produktionen är som brukligt välpolerad och ger en ljudbild som är lika välputsad som ytan på mina högtalare för ljudsystemet, dvs väldigt. Det är inte direkt någonting som skapar en aha-upplevelse för hur musik i genren kan göras utan den följer ganska slaviskt den för genren etablerade ljudbilen varför vi kan kalla detta album ett ganska typiskt AOR album stilistiskt och ljudmässigt sett.

Om allt hade varit lika felfritt och underhållande som det inledande Totodoftande inledningsspåret som är alldeles gudomligt bra, hade det varit en högpoängare. Tyvärr är så inte fallet utan resten av spåren är bra men det är inget fler än det inledande spåret som etsar sig fast i medvetandet utan resten av albumet är mest en kavalkad av AOR-låtar vi hört förr. Luleys nya version av Tokyospåret Tokyo är dock också värd att nämnas eftersom jag tycker den är hyfsat bra men dessutom är den kul kuriosa för den som är intresserad av hur Tokyo av idag skulle låtit, det kan väl hela Luleys debutalbum dock sägas vara. Dessa egentligen ganska intetsägande spåren som utgör 10/11 av albumet efter det inledande spåret kan också sägas vara skälet till att detta album känns lite långt och segdraget, det händer inte så mycket under de cirka 43 minuter som följer det inledande spåret, Tokyo som jag sade men det är inte ett sådär överdrivet bra spår utan är mest kuriosa om vi ska vara helt ärliga, vilket vi förstås alltid ska vara. Albumet ger mest lite av en tomhetskänsla, det inledande spåret lovar så mycket som ett nästa perfekt AOR-spår kan göra och sedan faller allt in i någon slags mediokritetsdvala och rätt vad det är tar albumet slut och du minns det första spåret medan resten är bortglömt så snart sista tonen ebbat ut.

Kort sagt är detta ett album för dig som gillar bandet Tokyo och kan vara intressant om du gillar Toto eftersom det är därifrån den största inspirationen för Luley verkar komma. För mig hade jag avfärdat detta album utan påseende om det inte vore för det grymt bra inledningsspåret, jag har sett några väldigt positiva omdömen om detta album hittills också så det kanske bara är jag som är för kritisk, men å andra sidan verkar alla AOR album få riktigt positiva omdömen överallt på internet. Detta är ett album som har ett riktigt bra spår och annars mest känns som ännu ett.