Macbeth
Wiedergänger

Tyskarna med Shakespeare som möjlig inspiration är tillbaka med ett nytt album som kallas för Wiedergänger, ett album som beger till tillbaka till föregångarna eller något sådant. Omslaget är ganska spännande i sitt upplägg och känns lite dödligt måste jag säga men kanske inte överdrivet snyggt. Annars är det kanske att bandet sjunger sin musik på tyska som slår en först och främst när man sätter tänderna i detta album, efter det att man insett att plast inte är något vidare att tugga på förstås. Och efter det tappade jag totalt inspirationen kring detta band, hoppas ni inte somnar när ni läser resten.

Det är thrash metal, ganska aggressiv i sin framtoning för detta band som beskrivs som legender trots att de inte direkt gjort mycket väsen av sig under de 27 år de varit aktiva men det kanske till viss del kan bero på att de är östtyska och muren föll ju bara för 23 år sedan så det kommunistiska förtrycket från Sovjets inflytande kanske tryckte ned deras tillvaro och förtrycket mot bandet tog ju slut först då för 23 år sedan och därefter gick det snabbt när de 2006 släppte sitt självfinansierade debutalbum och sedan sitt första officiella album på ett bolag 2009. Som sagt, de sjunger på det tyska språket och sången är ganska aggressiv och ganska typisk thrash metalsång egentligen. Deras musik är väl inte direkt unik på något sätt men väldigt välgjort och välproducerat, ljudbilden är väldigt fin och överlag känns det som att det är ett relativt kompetent band vi har att göra med här.

Wiedergänger är ett ganska bra album, ingenting överdrivet förträffligt men ett solitt och bra thrash metalalbum och ett litet lyft i jämförelse med deras föregående album Gotteskrieger. Jag antar att om du gillar thrash metal och aggressiv tysk musik kommer du säkerligen att uppskatta denna tyska kvintett, deras äventyr och välskrivna tyska texter som är bättre än 95% av alla band som sjunger på tyska, åtminstone om vi ska tro deras skivbolag som säger så. En underhållande lyssning och fungerar minst lika väl i reguljär utgåva som i det utökade formatet med fyra bonusspår som vi fick recensera.

Inget spår sticker väl direkt ut som vare sig fantastiskt eller uselt, och det kanske är detta albums svagaste punkt att det inte har några starkare fokuspunkter. Det finns ingenting som verkligen griper tag i mig som lyssnare, det underhåller under albumets speltid med solitt låtmaterial och bra energi men det är ingenting som ger något större bestående intryck.

Kort och gott ett schysst album som kanske inte riktigt tänder till på alla cylindrar, men om du gillar thrash metal borde du kanske titta lite närmare på det.