Lullacry
Where Angels Fear

Lullacry är tillbaka, inte för att jag direkt noterat att de varit frånvarande men de är tillbaka hursomhelst. Jag minns ett band jag såg som var förband till Edguy på deras Mandraketurné, jag hade också då precis införskaffat deras album Be My God där jag tyckte en del var alldeles lysande medan annat var hyfsat ointressant. Sedan bytte bandet sångerska till en med lite klenare röst men ändå en ganska bra sångerska men på följande album var det samma sak med någon riktigt bra låt och ett i övrigt okej album. Där tappade jag sedan intresset för detta band och har väl inte direkt varit intresserat av att sätta mig in i deras förehavanden sedan heller. Nu har jag dock fått en promo vilket betyder att jag förstås tittat närmare, nyfiket ska tilläggas, på deras album Where Angels Fear som släpptes tidigare i år.

Har då de sju åren sedan senaste albumet lett till några större förändringar? Jag skulle nog svara att det har de inte direkt gjort, de är samma kvinnofrontade moderna hårdrock som tidigare. Byggt på tydliga refränger och låtar skrivna för att vara lätta att ta till sig är de precis lika lätta att ta till sig och uppskatta som tidigare, Tanja låter likadant som hon gjorde förr och bandets ljudbild är ganska lik den jag hörde senast. Fansen kommer säkerligen ta detta till sig utan tveksamheter, det är snyggt producerat och har ett skönt poprockigt gung, gitarriffen är också distinkta och tydliga vilket gör att det låter mer eller mindre som jag hade förväntat mig att det skulle låta. Till denna nya skiva har de mäktat med elva spår och 44 minuters musik, inte det mest varierade du kan tänka dig men det finns definitiv hitpotential i näst intill alla spår på albumet.

Det är bra dessutom, låtarna tar man till sig lätt och de sätter sig ganska snabbt. Dock känns det lite ytligt och är nog inte direkt djupt nog för att motstå någon större spelmängd, jag skulle ha velat se mer spår i stil med Feel My Revenge som är en snygg duett med producenten Mikko Herranen. I små doser fungerar det här albumet alldeles utmärkt, i bilen, på festen eller någonstans där du inte behöver fokusera så djupt på just musiken utan den finns där och griper tag i dig just där och då, det är vad Where Angels Fear gör. Men nu när jag sitter och bara lyssnar samtidigt som jag skriver känns den ganska tom och ganska alldaglig, mest som ett typiskt godkänt album som har en och annan topp men på det hela taget blir ett av de där albumen som du inte riktigt tar till dig fullt ut.

Detta gör att Lullacrys återkomst blir mer eller mindre som Lullacry alltid varit, de slår till med någon hitlåt på ett i övrigt ganska medelmåttigt album och trots detta kan man inte låta bli att gilla dem och deras musik som jag tror tilltalar de allra flesta som hör den. Så, kort och gott, Lullacry återkommer precis lika storslaget och triumferande som de alltid gjort.