Lions Lions
To Carve Our Names

Det var med lite blandade känslor jag spelade igenom 'To Carve Our Names' första gångerna då det var långt ifrån en omedelbar succé i mina öron. Lions Lions låter på det stora hela egentligen som vilket annat amerikanskt skate-punkband som helst och jag kunde nästan se de piercade ungdomarna med lustiga blonda frisyrer framför mig när jag spelade skivan, hoppandes upp och ned på en scen med alldeles för långa axelband på sina stränginstrument (en beskrivning som dock inte stämde så väl in på verklighetens Lions Lions). Samtidigt kände jag dock att det fanns någonting mer än så i detta band. Det fanns någonting som ändå var mer än de enkla melodierna och okomplicerade instrumentala utspel som definierar de flesta skate-punkarna och efter att ha spelat igenom skivan dussintalet gånger känner jag mer och mer att det här bandet vet vad de håller på med.

Sången, framförd av i huvudsak av Joshua Herzer, är nog den främsta anledningen till att man lätt lurar sig själv om Lions Lions, därför att den låter sådär löjligt tonårsaktig som sången i alla skivbolagshypade skate-punkband gjort i över femton år nu - lite som ett skrikande spädbarn när det har skitit i blöjan. Det låter som någonting otroligt enerverande och negativt, och helt positivt kan jag väl inte direkt kalla sången heller, men så farligt är det faktiskt inte alla gånger därför att det finns flera spår på den här skivan som inte ger den där allra skrikigaste tonen och dessa spår är faktiskt alla riktigt bra. Tyvärr finns det spår då det blir riktigt skrikigt också och då känner jag mig mindre road av låtarna, även fast melodierna är medryckande och låtarna överlag sköna och underhållande. Tänk vad mycket rätt och fel sång kan ställa till med.

'To Carve Our Names' är närmare 40 minuter lång och har tolv spår av väldigt blandad kvalité. Det finns allt ifrån riktigt sköna rocklåtar som White Flag och Grounded till en jättefin akustisk ballad på slutet, kallad Our Colors (som t.o.m. har lite stråkar i sig) blandat med snabbt glömda dussinspår som Carry On och inledande Milestones samt de där skrikiga skate-punkspåren jag nämnde tidigare, som Rescue och Losing Balance. Överag tycker jag det är en skiva som rycker med en och får en att vilja röra kroppsdelar i takt med musiken - om det så bara är en lätt nickning eller att verkligen fysiskt hoppa upp och ned - men det är, som sagt, lite blandat kvalitetsmässigt vad du får ut av skivans tolv spår. Den stenhårda Stable As Stone låter t.ex. mer som hardcore eller någon annan lite tyngre form av musik med sina lastbilstunga riff, åskdånande trummor och screamosång och det är absolut ett spår som sticker ut lite från resten men är inte det enda spåret då de använder sig av screamosång (redan i efterföljande White Flag och ytterligare ett par låtar hörs korta stycken med mer vrålande sång).

Albumet är överlag bra och jag tycker det finns låtar som utmärker sig lite mer, även om helhetsintrycket är att det är en skiva som inte gör allt för mycket väsen av sig. Några guldkorn som sticker ut kan vi dock plocka ut i mängden och utöver redan nämnda White Flag, Grounded och Our Colors tycker jag att Undertow är en låt som sätter sig i huvudet på en. Flera låtar har ett skönt driv men glöms ändå bort ganska snabbt och sedan finns då låtarna som förstörs av allt för enerverande vokala insatser. Allt som allt en skiva som lämnar mer positiva intryck än motsatsen men ingen skiva jag tror kommer lämna några jätte intryck på världen, vilket det inte heller verkar som att skivbolaget tror om dem då albumet bara kommer släppas digitalt. Väljer du dock att investera i bandet tror jag inte att du tycker du kastat bort dina pengar - det är på alla sätt och vis en fullt godkänd skiva!

HHHHHHH