Band:
Paul Durkin - Guitar/Lead Vocals
Jesse Clark - Guitar/Vocals
Mitch Wheeler - Bass/Vocals
Andi Durkin - Drums/Vocals/Samples
Discography:
Pieces of a Forgotten History (2003)
An Artificial Heartbeat (2005)
Guests:
Info
Sylvia Massy for LOUD SCIENCE (mix)
Released 2010-10-26
Reviewed 2011-03-17
Links:
myspace
nightmare records
Draw Card kommer från Australien och består av fyra Brisbaneare som lyssnat väldigt mycket på Amerikansk rock. Det här är deras fullängdsdebut och den släpptes 2009 nere i hemlandet på andra sidan jordklotet och kom nu i slutet av november till Europa, men trots att den har nått en respektabel ålder som innebär att de flesta kan stå, gå och prata (någorlunda i alla fall) låter skivan oerhört fräsch och pigg. Det är nog ytterst få som kommer sucka ”SÅ 2009” när dem hör vad Australiensarna har att erbjuda. Istället tror jag många taktmedvetet kommer röra armarna upp och ned och knäppa med fingrarna samtidigt, så som gamla gubbar gör när dem lyssnar på jazz. Eller knappast det heller. Nej, vad jag tror är att det här är ett band som lockar till högljudda tonårsflickor i sommarparken, till att tonårskillar börjar se ut som igelkottar i håret och ha byxor som ser ut att vara stulna av luffare och som inbjuder till ett publikhav med hoppande fans som ser ut som ett vågat hav.
Musikmässigt är det som amerikansk rock brukar vara – förvånansvärt uppåt och rockigt. Medryckande. En aning rakt på utan allt för mycket komplikationer. Och som så mycket annan amerikansk metal spelar man med avbrutna melodier i verserna, dvs att man kör på för fullt, tar en paus, fortsätter i korta stötar, tar en till paus och sedan satsar på så starka refränger man bara kan göra. Det resulterar oftast i väldigt sköna refränger, men också i verser som inte får något riktigt flyt utan bara halvrockar. Som på en kappa någon kapat av högersidan på. Skulle nog passa Harvey Dent efter att han blivit Two-Face men jag ifrågasätter i alla fall delvis den praktiska funktionen i det. Det är inte så att jag tycker det låter förjävligt och enbart enerverande, men jag tycker de gör någon låt för mycket på detta sätt. Någon fler låt med ett sammanhängande flyt hade nog gynnat helhetsintrycket.
Sångaren låter som alla dessa amerikanska sångarna som verkar ha satt en disktrasa i halsen innan de ställde sig vid micken. Som en Kalle Anka som kan sjunga rent och artikulera tillräckligt väl för att det inte ska låta ankaktigt. Det kan låta som att jag försöker säga att det är en kass sångare, men det är inte riktigt mina intentioner. Jag tycker Paul Durkin på sång låter riktigt bra, kanske inte världens bästa sångare, men bara för han låter som en välartikulerande Kalle Anka innebär det inte att jag sågar hans insats. Jag tycker den passar till musiken lika bra som skallrande passar skallerormar - svårt att tänka sig att det skulle över huvud taget låta rimligt utan den.
Låtarna på 'Modern Rivalry' är alla riktigt bra. Det är ett genuint låtbygge som resulterat i att den här skivan har 14 låtar där inte en enda av dem känns varken dålig eller som utfyllnad. Visst, två av låtarna är under 25 sekunder långa, men det är fortfarande 12 fullånga låtar och en speltid på tre kvart där inte ett spår känns som transportsträcka och det ska jag säga är oerhört ovanligt. Mina största favoriter är förmodligen den sköna inledningen i form av Waking Up, den fartfyllda Running for Their Lives, det stenhårda titelspåret, radiohitmaterialet Radio, powerballaden One Day at a Time, och den hjärtekrossande The Sound. Men som sagt, resten är också bra. Det där är bara min favoritkvintet i fjortonlåtsföljet.
Ska vi med ljus och lykta leta efter saker som är fel är det dem redan nämnda uppstyckade melodierna, men också slakten av temastycket från The Good, The Bad and The Ugly som de inleder femte spåret It's On med. Inte för att det är någonting katastrofalt fel med det, men inte fan låter det bra. Tur att det är tre sekunder långt bara. När Spaghetti Western ljudet återkommer senare i låten låter det mycket bättre, så det är bara den där lilla inledningstrudelutten som inte gör någon större nytta där den är.
Skivomslaget är riktigt snyggt, bandnamnet är idiotiskt och skivan är fantastiskt bra! En av de bästa skivorna som kom förra året och hade jag hört den innan jag skrev min krönika för 2010 hade jag förmodligen varit lite mer positiv om året, fast skivan kom ju trots allt 2009 egentligen så det hade ändå inte varit rätt. Kortspel har aldrig varit min femma, men med lite pensionärsjazz, Kalle Anka, Two Face och en skallerorm så kan man visst göra även det intressant! En superduperbra skiva, helt enkelt!
HHHHHHH
