Lecherous Gaze
On The Skids

Så här tror jag Lecherous Gaze resonerat när de skrivit ihop sin 'On The Skids': Skriverili, skriverila - skriva ska vi varje dá. Resultatet är en rock 'n' roll-platta som känns lika B som ett bubbelbad. Och bubbelbad har hela fyra B i sig!

Omslaget kan verkligen inte lovordas för mer än sina starka färger. Motivet som är en gubbe vars skalle blivit bortlyft likt Iron Maiden-Eddies på 'X-Factor' och sedan är det något ljushuvud som slevar ur hjärnan med en glasssked. Det känns ganska mycket som att man resonerat något i stil med detta när de målat omslaget: Riteliri, ritelira - rita ska vi varje da'. Och så har det blivit det anskrämliga omslag som det nu är. Om musiken känns lika B som ett bubbelbad känns omslaget lika C som ett carpacciocafé. Kan ni tänka er ett café som serverar rått kött? Det är illa, även utan ordets fyra C!

Men mitt i allt detta flams finns faktiskt en seriös poäng att poängtera - helheten. Lecherous Gaze har en sångare som låter som han tror att han är en skata och kraxar värre än en kråka med korpkomplex, de har ett omslag som ger känslan av att det kommer vara det absolut sämsta vi någonsin kommer få höra i våra liv och de har en produktion som känns som en billig version av ritprogrammet Paint. Men musiken är inte alls så dålig som dessa delar antyder. Det är sväng och drag i 'On The Skids' och så länge sångaren håller tyst tycker jag faktiskt att skivan är ganska bra. Med sina dryga 37 minuter är skivan inte heller särskilt lång, vilket definitivt bidrar till att ge positiva intryck till den punkiga rock 'n' roll som bandet bjuder på. Hade de gjort som vissa band jag recenserat och försökt pressa fram så mycket material som möjligt ur en och samma inspelning och tänkt att "så mycket som möjligt är nog bästa sättet att bli så bra som möjligt på" så hade jag förmodligen helt struntat i att jag fick skivan digitalt - jag hade bränt en fysisk skiva bara för att kunna slå den i bitar mot hornen på en frustrerad oxe! Tack och lov slapp jag det nu.

Förmodligen krävs det någon form av pajas för att verkligen tycka att detta är bra musik men acceptabel är en helt annan sak och det tycker jag att de klarar av. Det hade kanske till och med blivit klart godkänt om de haft en annan sångare, men hyr man in Oxymorons talesoxe som sångare och gör inspelningen under den dag på året som denne tappat rösten, då är detta vad du får. Musiken är riktig 70-tals rock 'n' roll i den aningen snabbare skolan. Det känns lite som hårdrockens urfäder har trycks ihop in i en mixer (kanske en stor mixer?) och sedan har någon tryckt på start och förvandlat musikerna till en uppfriskande blodig dryck med smak av hjärnsubstans från Led Zeppelin, Black Sabbath, Frank Zappa och diverse andra rockpionjärer. Men det låter långt ifrån så bra som detta hade kunnat låta.

Svagt godkänt säger jag, och låter kanske som en skällande svensk.

HHHHHHH