Headspace
I am Anonymous

Jag antar att du kan kalla detta gäng glada herrar från Storbritannien en supergrupp, Damian Wilson med erfarenhet från Ayreon, Star One eller Threshold på sång. Lee Pomeroy vi känner senast från It Bites men som har samarbetat med Steve Hackett och så vidare på basen, huvudmannen Adam Wakeman som spelat med Ozzy Osbournes band och så vidare, kunnig personal från den progressiva ådran och rockfloden kan man väl säga. Det är namn och associationer som borde garantera kvalité men det går förstås aldrig att ta något för givet och inte heller är forna framgångar en garant för framtida succé speciellt inte inför mina granskande ögon och öron. Detta är Headspaces debutalbum och det går under namnet I Am Anonymous vilket är en titel jag antar inte anspelar på bandets förväntningar med detta album för om de slog in vore det inte ett speciellt lyckat album kan jag väl säga. De recensioner jag sett talar om allt från något riktigt bra till en given kandidat till årets bästa album så med enbart positiva omdömen skulle jag gå mot strömmen om jag sade något annat, vilket förstås aldrig skett förr. Men vad ska vi tro om Headspace och deras debut, kommer den vara anonym eller är titeln ett sätt att visa att instrumentalisterna hålls anonyma för att bära låtarna som helhet? Adam Wakeman säger att så skall vara fallet.

Det finns en välgrundad misstanke om instrumental onani och meningslösa solon när man läser pressinformationen, folk som påstår att de håller tillbaka uppvisande av sin egen instrumentalkapacitet för helheten brukar ha en tendens åt storhetsvansinne och göra precis tvärtom. Dock tycker jag att förutom några små irrfärder i de riktningarna att Headspace håller sina individuella utsvävningar i schack för att främja den stora helheten då det känns låtorienterat snarare än progorienterat. Därmed inte sagt att det inte är progressivt för det är precis vad det är med intressanta tempovariationer, oväntade vändningar och atypiska låtstrukturer precis som progressiv musik brukar handla om. Komplicerat men ändå hyfsat lättillgängligt, mer progressivt än Dream Theater som de uppenbart har lånat sektioner av men de har även lånat friskt av andra band, jag kan höra King Crimson, Yes, Rush och ett flertal andra band i detta, för att inte säga Threshold men det kanske beror främst på Damians röst. En röst som återigen glänser likt den finaste diamant polerad av det bästa rengöringsmedel tillgängligt för dagen, han visar att han har en av de vassaste rösterna i genren.

Behöver jag säga att produktionen är fantastisk och polerad in i minsta detalj? tänkte väl det. Alla spår förutom tredje spåret Soldier är väldigt långa och flera, som till exempel annars lysande Fall of America, har partier som jag kallar meningslösa sömnpartier där allt går ner i någon sorts dvala för att sedan vakna i en ny akt, nästan inget progressivt band får till detta och ändå envisas nästan alla att använda det. Jag hatar oftast långa låtar eftersom de väldigt ofta har partier som bara är utfyllnad och det gäller i allra högsta grad Headspace. Alla spår utom Soldier är över åtta minuter långa och väldigt sällan får ett band till mer än ett spår på ett album som håller så länge och Headspace får egentligen inte till något som håller från start till mål, alla sju av de långa spåren har partier som borde ha kapats bort, så mycket för ”vi vill inte briljera med våra kunskaper utan tänker på helheten” så hittills kan vi konstatera att alla som säger så snackar skit eftersom Headspace inte heller har visat sig som undantaget som bekräftar denna regel. 73 minuter, åtta spår, Dream Theater brukar lyckas med liknande och visst gör väl Headspace det också men kapa bort 20 minuter av meningslösa partier och wow.

Det här albumet hade kunnat vara fantastiskt, det är lysande men är trots det lite av en besvikelse eftersom det känns som att de kastar bort något mycket bättre för något som i slutändan är ett typiskt progressivt rock-/metalalbum. Soloutsvävningar, tysta pauser mitt i låtarna, stakningar och sådant som progressiv musik är så förpestat med när musikerna är för upptagna av sin egen briljans för att förstå att en historia inte berättas i avhuggna episoder utan som en helhet. Lyckligtvis är de flesta episoder på detta album alldeles makalösa varför jag kan överse med några episoder och utdrag som är helt värdelösa då de egentligen gör ganska lite för helheten. Bästa spåret är Soldier för där har storhetsvansinnet och självupptagenheten stått åt sidan till låtens fördel.

It Bites är fortfarande årets progressiva höjdpunkt och Headspace är inte ens nära de höjderna men därmed inte sagt att de misslyckas för I Am Anonymous är ett väldigt bra album som kunde ha varit helt fantastiskt varför det blir något så ovanligt som ett grymt album som jag ändå lämnar med känslan av att det är en besvikelse.