Gary Barden
Eleventh Hour

Bättre sent än aldrig är väl min slogan för Gary Bardens skiva 'Elevent Hour' som jag recenserar nu nästan på pricken ett år efter den kom ut. Och det är helt och hållet mitt fel att recensionen är så sen också. Jag har haft skivan och lyssnat noga på den men i en kombination av bristande tid och intresse har den fallit mellan i skivhögen, så mina djupaste ursäkter till alla inblandade - men som jag sa: bättre sent än aldrig.

'Eleventh Hour' är ett tematiskt album om krig, ond bråd död och girighet och är Michael Schenker Groups tidigare sångares femte soloalbum. Då albumet spelades in var Barden fortfarande sångare i Schenkers grupp men kort innan skivan släpptes gick de skilda vägar för tredje-fjärde gången någonting (vem håller räkningen?) och den meriterade britten har sedan dess stått utan band. Med en meritlista som är fylld av idel kända band och utöver Schenkergruppen innefattar samarbeten med bl.a. Gary Moore och grupper som Praying Mantis har dock Barden gjort sig ett tillräckligt starkt namn på egen hand och stundvis på 'Eleventh Hour' visar han prov på riktigt fina kunskaper, även om just detta kanske inte var hans bästa album.

Jag har lyssnat på 'Eleventh Hour' 18 gånger vid det här laget och det låter kanske mycket, men med tanke på att jag haft albumet i nästan ett helt år är det faktiskt inte alls särskilt mycket, inte ens en spelning varannan vecka, knappt ens en var tredje vecka. Det finns alltid en anledning till varför det blir så och jag kan försäkra er om att det aldrig är för att skivorna är så fantastiskt bra. Och sällan heller för att de är otroligt dåliga - oftast beror det på att skivorna är så fruktansvärt oinspirerade att man aldrig kommer till skott med att pränta ner recensionen och det är åtminstone en av anledningarna till att jag tagit all denna tid på mig med 'Eleventh Hour'. Skivan är tråkig helt enkelt.

Jag ska förtydliga vad jag skrev ovan - jag tycker inte att 'Eleventh Hour' är dålig. Jag tycker inte att det finns särskilt mycket att förbättra, ej heller att Barden behöver göra särskilt mycket annorlunda i grund och botten, men 'Eleventh Hour' saknar det där lilla extra och något som gör att man fastnar för den. Låtarna är alla helt okej, produktionen är inte alls så tokig och det finns inga uppenbara brister, men låtskrivningen är lite lam och produktionen är inte särskilt mycket bättre den. Baghdad skulle kunna ha varit en juste rocklåt men det blir för mycket George Bush och Tony Blair över hela den låten. Baby that's Blaaackmeeejl sjunger Barden i spår sju, Blackmail till något som känns som soundtracket till någon fånig motorcykelfilm från åttiotalet och efterföljande Shine A Light On Me hade kunnat vara hur bra som helst om den inte bara låtit precis som vilken annan låt som helst i samma genre.

Och det är nog egentligen där som 'Eleventh Hour' brister om man ska vara ärlig. Inte på kvalitén på materialet, produktionen eller Bardens aningen läspiga sång, utan på att allt låter så uttjatat och bekant redan. Skivan är hyfsat varierad, hyfsat bra och som jag sa saknar uppenbara brister, men jag har svårt att känna något större intresse för en samling plagiat av musik som redan finns och har funnits i bra många år. Gillar du genren tror jag absolut du kan ha en del kul med skivan, men är du inte en AOR-optimist kan du lätt bläddra vidare för det finns betydligt bättre ambassadörer för AOR än Gary Barden.

HHHHHHH