Firewind
Few Against Many

Jag hatar faktiskt skivor som denna. Skivor som har sin bästa låt först, därför att det enda som händer efter det är att man sitter och väntar på en låt av samma kaliber som sedan inte kommer och då lämnar en med en viss känsla av besvikelse.

Firewind består av ett gäng mer eller mindre namnkunniga greker som alla har några års erfarenhet inom branschen vid det här laget. Bandet bildades redan 1998 men släppte sin debut för ganska precis tio år sedan. Den mest bekante i bandet är förmodligen gitarristen Gus G som börjar bli lite av en ikon inom metal-genren vid det här laget och det var även Gus (eller Kostas Karamitroudis som han faktiskt heter) som bildade bandet en gång i tiden. Nu har Kostas spelat ihop med Dream Evil, Nightrage, Mystic Prophecy och nu även med Ozzy Osbourne. 'Few Against Many är Firewinds sjunde album och trots det hektiska schema i vilket Gus G jobbar med alla sina projekt och inhopp har han hela tiden lyckats vidbehålla en ganska hög nivå med Firewind genom åren. Så även på 'Few Against Many'.

Flertalet spår är riktigt bra och <GRÖNT>det allra mesta som bandet gör på den här skivan låter faktiskt bra med sina tunga, välspelade gitarrer, välstämda sång och finfina rytmsektion</GRÖNT>. Det enda man kan anmärka på när det gäller instrumentala prestationer är väl keyboardspelandet som i det närmaste känns obefintligt. Jag har lyssnat noga och jag kan knappt höra keyboarden alls under större delen av skivan - när den väl hörs är det inte särskilt mycket, men en låt där den kan höras är i pianoton på spåret Edge Of A Dream som även har gästinhopp av Apocalyptica. Det här är förmodligen den låt som kommer närmast i kvalité till det energiska startspåret Wall Of Sound (där keyboarden f.ö. också är ganska tydlig), som är en alldeles utmärkt power metal-dänga.

Jag har lyssnat på power metal i hela mitt hårdrocksrelaterade liv och jag har hört Firewind en hel del genom åren. Jag vill lova att jag personligen aldrig tyckt att de låtit bättre än vad de gör på 'Few Against Many' och det är en skiva som konkurrerar relativt högt upp bland toppskivorna inom genren… men det finns några saker jag ändå stör mig på med den här skivan. Till att börja med har vi produktionen som jag tycker gör ett jäkligt bra jobb i att mixa bort Apollo Papathanasios sång i flertalet låtar. Dessutom tycker jag att det finns några spår där basen låter fruktansvärt störande, vilket blir som allra värst i Long Gone Tomorrow i slutet av skivan. Dessutom tycker jag att det redan nämnda genidraget att sätta Wall Of Sound förstör det positiva intrycket man borde få av skivan genom att att ha en låt som lever upp till alla tänkbara önskemål man kan tänkas ha på en power metal-låt och sedan inte ha någonting som ens är riktigt nära den därefter. Redan nämnda Edge Of A Dream är en finstämd ballad och inte alls att jämföra med Wall Of Sound. De andra spåren som utmärker sig är titelspåret, Glorious och Destiny men de ligger kanske på en svag femma om vi ska tala betyg medan Wall Of Sound är en urstark sexa. Med andra ord känns skivan en aning trött efter att den tagit slut - inte för att det saknas andra låtar som är bra utan för att de som är bra är för dåliga i jämförelse med vad man blir lovad i början.

Visst finns det mycket positivt att ta med sig från 'Few Against Many' men jag tycker det är väldigt synd att skivan har de brister den har för utan dem hade det lätt varit årets bästa power metal-album. Nu är det ett av dem, men jag lämnar ändå den här skivan med en viss känsla av besvikelse. Inte för att det är dåligt, för det är det absolut inte. Men det känns ändå som att det kunde ha blivit så bra… och ändå blev det bara en svag femma av det. Gillar du power metal är den given, gör du det inte tvivlar jag starkt på att 'Few Against Many' är något för dig - men Edge Of A Dream och Wall Of Sound borde ni definitivt kolla upp!

HHHHHHH