Evocation
Illusions of Grandeur

Det är ingen överdrift att säga att jag verkligen hatade demosamlingen 'Evoked From Demonic Depths' som släpptes tidigare i år och som jag recenserade för bara någon vecka sedan med en inte allt för uppmuntrande ton. Nu släppter bandet sin fjärde fullängdare och det är ganska tydligt att det passerat en hel del tid och vatten under broarna sedan demolåtarna spelades in kontra när de satt ihop den här skivan.

Evocation började optimistiskt i början på 90-talet och släppte två demoskivor innan de fullkomligt försvann i över tio års tid och när de väl återvände i mitten på 00-talet hade deras musik bytt karaktär ganska drastiskt. Borta var den där riktigt råa och okompromissade musiken de spelade på sina demoplattor, nu fanns det istället klara influenser av Göteborgsdödsen i Evocation - en musikgenre som uppstått och fått fotfäste under tiden de varit borta. 'Illusions Of Grandeur' är mer melodiös än demosamlingen som släpptes ett par månader tidigare, ljudet är bättre, musiken likaså och uppriktigt sagt låter precis allt mycket, mycket bättre nu än vad det gjorde när de började. Ändå kan jag inte hjälpa att känna att de på något sätt skjutit sig själva en aning i foten när de tagit denna förändring.

Hur dålig 'Evoked From Demonic Depths' än måhända var så visade den ändå upp musik som hade någon form av egen identitet och det tycker jag inte att Evocation längre gör. Första halvan av 'Illusions Of Grandeur' låter skandalöst mycket som ett billigt Dark Tranquillityplagiat och att Göteborgsdödsens pionjärer alla varit delaktiga till att inspirera detta bands musik under deras andra karriär vore enbart löjligt om bandet försökte förneka för det lyser verkligen igenom överallt här. Det i sig behöver inte vara någonting negativt och det anser jag inte heller att det är för nog låter, som sagt, Evocation betydligt bättre idag än de gjorde för 20 år sedan. Musiken flödar, sången låter inte längre som irriterat harklande av någon med seriösa halsbesvär utan faktiskt som sång - mörk och aningen trolskt grymtande sång i samma anda som Stanne och Lindberg gjorde det när de definierade genren.

Musiken är i huvudsak snabb och mestadels ganska tung också. Gitarrerna står klart i huvudfokus när de spelar och musiken nästan marscherar framåt taktsäkert i de flesta spåren med harmoniska ledgitarrer som läggs på allting som ett täcke och gör resan en aning behagligare och inte minst mer melodiös. Andra halvan av skivan är aningen råare än den första och här avstannar även framåtskridandet nämnvärt i ett både lägre tempo och mindre attraktiva melodier. Dessutom känner i alla fall jag att musiken börjar bli en aning tjatig efter 5-6 låtar som inte har några nämnvärda olikheter utan utgår från mer eller mindre samma koncept och ljudbild. När Final Disclosure avslutar albumet tycker jag att det funnits kanske en eller två låtar som haft någonting lite mer eget än de övriga på 'Illusions Of Grandeur' och albumet som helhet känns i min mening väldigt mycket som en upprepning av två saker: sig själva och hela Göteborgsdödsen som genre.

Jag tycker att 'Illusions Of Grandeur' är en helt okej skiva, den saknar riktiga bottennapp och jämfört med demosamlingen som släpptes för några månader sedan är det en helt annan dimension - men å andra sidan kan jag inte förstå varför de över huvud taget släppte den samlingen så att jämföra med den är ungefär som att jämföra hundar med mullvadar - den ena har ingenting med den andra att göra. På det stora hela okej, men jag tycker inte det här var överdrivet intressant om jag jämför med skivor från liknande band och betyget blir därför godkänt, men i underkant.

HHHHHHH