Evenoire
Vitriol

Vad som slår en direkt när man ser Evenoires debutalbum är omslagsfotot som är fotograferat i IR, det är inget man ser varje dag. Annars andas italienarnas debutalbum operatisk power metal i varenda detalj. Namnet känns typiskt och att det handlar om syra i titeln försvagar inte känslan av att det handlar om symfonisk kvinnofrontad metall. Albumet verkar ha fått lite mixade omdömen från ganska alldaglig till fullpoängare verkar det som, den farliga hunden hatade albumet eftersom det recenserades till ”average” vilket är det sämsta betyg hunden delar ut. Andra har delat ut hyllningstal och superlativerna har haglat. Förstås namndroppas också de vanliga misstänkta när det gäller kvinnofrontad metall med symfoniska undertoner. Självklart påverkar inget av detta mitt eget omdöme eftersom det redan formats långt tidigare, men efterforskningar är alltid intressanta att göra.

Det är precis som jag varit inne på kvinnofrontad operatisk metal med en del folkmusikaliska inslag och med sång som rör sig mellan sopranstämmor och normal sång, kanske inte den mest unika typen av musik idag men de har åtminstone motstått frestelsen att slänga in en grymtare för att brutalisera sin ljudbild lite. Ofta storslaget men ibland även småslaget och vackert, pompöst och vackert kan det ofta vara. Sångerskan är hyfsat bra och bär upp låtarna på ett tillfredsställande sätt, jag har hört bättre sångerskor men hon är inte dålig. Musiken bjuder inte på så mycket nyskapande för genren men det finns några folkmusikaliska grepp som känns intressanta och bra.

Nio spår och 44 minuter av finstämd, väl producerad, ibland vacker musik. Det är också ett bra album och speltiden är riktigt vettig, jag uppskattar verkligen att de valt att inte fylla ut albumet med flera meningslösa spår bara för att få en längre speltid. Det är inte bara en stark debut utan ett starkt album rakt av, det är inte det bästa operatiska metalbandet jag stött på men deras album är snyggt och välgjort och det är trots allt en debut. Kvintetten har onekligen lyckats mycket väl med sin debut och för alla er som uppskattar kvinnofrontad metall är detta album definitivt värt att kolla upp.

Alla åtta ordentliga spår är välkomponerade och bra, introt gör väl inte speciellt mycket egentligen, spåret efter däremot som kallas Days of the Blackbird är väldigt bra och sätter an tonen för albumet riktigt bra. Spåret efter, Misleading Paradise är imponerande bra med en folkmusikalisk ådra och en annan sångerska, det är en vacker låt att verkligen avnjuta gärna i tystnad och stillhet. Dessa två tycker jag nog är vassast och albumet tappar lite grann under den andra halvan, men albumets kvalité är riktigt god rakt igenom trots detta.

Förutom ett intressant omslag har detta album musik av riktigt god kvalité, lite grann som ett musikaliskt äventyr genom magiska landskap. Det är vackert, välgjort och intressant, en imponerande debut och ett album väl värt att kolla upp, speciellt för den som gillar kvinnofrontad eller symfonsik metall.