Dreadnought
Measure of Man

Tyska Dreadnought är inte det lättaste bandet att hitta information om, de verkar inte ha någon hemsida men det finns en Reverbnationsida där inte mycket matnyttigt står. Dock står det att bandet funnits sedan 2000 och att Dreadnought är unika och att deras framgångar talar för sig själva. Ja onekligen är de väldigt kända, recenserade av tre-fyra medier varav ett på engelska resten på det lokala språket tyska, det snart två månader efter att skivan släpptes. Det vittnar onekligen om ett framgångsrikt band, de står inte ens med på någon av de metalencyklopedier jag brukar rådfråga för att ta reda på fakta om något band. Deras försök att hålla sig anonyma har onekligen lyckats väl trots sina framgångar, men är deras musik verkligen så unik och kan de förtrolla massorna med den?

Jag vet inte om de är så unika det hörs vilka välkända band som inspirerat dem, därmed inte sagt att de låter som kopior men inte heller att de låter speciellt unikt om man hört en del musik genom sina levnadsår. Kompetent producerat med en ljudbild som väl accentuerar den varierade sången som skiftar mellan klarsång och vrålande och albumet i sig är även det ganska varierat. Hyfsat tungt kan man också beskriva den som, samtidigt är modernt och oförargligt är andra ord man kan använda i beskrivning av bandet. Femtio minuters speltid och tio spår, inte speciellt unikt på den fronten därför är förstås frågan varifrån framgångarna och det unika kommer från. Kanske är det bara på Reverbnation bandet själva lyfter fram det? Nu-Metal var en genrebeteckning jag såg och det kanske kan stämma i viss mån.

Ett hyfsat bra album är vad Dreadnought har att erbjuda med detta Measure of Man, det är en solitt bra kvalité på låtarna och ingenstans tycker jag att det somnar av helt. Samtidigt ska man väl nämna att det kanske inte direkt är det vassaste jag hört heller utan hamnar någonstans i mitten, ingen besvikelse men samtidigt ingen riktig höjdare heller. Inledande spåret Syren är ett av de bättre och så tycker jag att det sjunde spåret Left For Dead är det bästa. Dessa två höjer sig lite över de övriga spåren och bidrar nog i ganska stor utsträckning till att albumet lyckas ganska väl att hålla mitt intresse uppe genom de femtio minuterna som det pågår.

Kort och gott får vi kalla detta album från Dreadnought för ett godkänt sådant, det sticker inte direkt ut åt något håll utan är en habil produkt rakt igenom. Sett till helheten är det helt enkelt ett ganska typiskt album för att passa i denna betygskategori, den i mitten eftersom allt är ganska genomsnittligt från låtarna, till produktionen, till sången, till besvikelserna och till toppnoteringarna. Ett helt genomsnittligt album kanske man faktiskt kan säga, ett som man spelar sig igenom och konstaterar att: ”ja, det här var ju bra” och sedan går man vidare till nästa.