Downspirit
Bulletproof?

För ganska exakt två år sedan släppte Downspirit sitt debutalbum som sades vara Cede Duponts (känd från Freedom Call och Symphorce) försök att förena blues och metal, det gick väl sisådär kanske man kan säga. Jag personligen tyckte det albumet hade en del höjdpunkter men att det kändes lite ofärdigt och vara lite för mycket upp och ned för att nå de högre höjderna, nu släpper bandet sitt andra album som går under namnet Bulletproof. Det är ett album med ett flott skivomslag, stort tack till Metalville som skickade det trevliga digipacket till mig. Men ett omslag är en sak, bandet har trots allt något att bevisa efter en debut som lovade betydligt mer än den kunde hålla och det är här Bulletproof kommer in. Inför vilket bandet bytt ut tre medlemmar mot två andra, sångaren och Cede är dock kvar.

Jag måste faktiskt säga att jag inte direkt förväntade mig något spännande alls från detta band då debuten visserligen hade lovat en del men samtidigt ska man ha klart för sig att den kommer från erfarna musiker så jag trodde den trots allt vara ganska nära full potential redan då. Vilket är en av anledningarna till att den har legat lagd åt sidan ett tag sedan jag fick den.

Musikaliskt är det lite grann i stil med debuten men det märks direkt att det är bättre producerat då låtarna kommer fram med en annan självklarhet än på debuten. Den hårda bluesinfluerade rockmetallen bandet framför är ofta av medryckande karaktär med ganska melodiös underton och refränger som är lätta att ta till sig. Point of Origin, bandets debut, var ganska varierad men lite osammanhängande, Bulletproof känns mer genomtänkt. Det är ett varierat album med ganska skiftande karaktär på låtarna som trots detta känns väldigt väl sammanlänkade, det är nästan så att de ibland tematiskt sammanlänkas. Bandet har ett flertal samhällskritiska texter och visar upp en ganska vettig syn på vad som är fel och ibland också vad som borde göras men som ingen gör. Det känns lite som ett sådär klassiskt låtorienterat album med korta koncisa låtar som går rakt in på kärnan utan krusiduller, 43 minuter tolv spår talar om att de valt att inte ödsla energi på utsvävningar trots en väldigt distinkt gitarrnärvaro.

Fyra album 2012 har fått sex poäng (fem om du räknar min retrorecension av Dream Theaters Images and Words) av mig vilket på något sätt talar om vilken typ av år vi har, förra året var det omkring ett album per månad som nådde sex eller bättre, det har inte riktigt varit nära det under de första månaderna. Det har med andra ord varit ett hyfsat svagt skivår, åtminstone sett till de riktiga topparna, ett bra år sett till helheten men i förlängningen tenderar de riktigt bra albumet att vara de man förknippar året med, inte bredden. Till Primal Fear, Eluveitie, It Bites och Atoma sällar sig nu Downspirit med faktiskt ännu ett överraskande toppalbum, det enda väntade av sexpoängarna hittills tycker jag Eluveitie har varit. Bulletproof tillhör utan tvekan årets fem bästa album, så skönt medryckande rocklåtar som man bara vill sjunga med i, som dessutom sätter sig på mitt medvetande och ett album jag bara vill spela hela tiden vilket måste ses som ett tecken på ett lyckat album. Det är inte bara snyggt förpackat, det är som sagt också snyggt musikaliskt.

Inledande Greed sätter an tonen och stampar den girige på tån, det är dessutom ett riktigt bra spår. Life After Her är ett annat spår som är riktigt bra och fortsätter bara det som inleds. Tredje spåret Get the Fuck Up är nog mitt favoritspår, en uppmaning som alla borde lyssna till för det är inte bara en grym låt den har också ett vettigt budskap. The Wish som är nästa spår är också värt att nämna som väldigt bra, följande spår Human Gift är en antikrigslåt och en om frihet. Sjätte spåret Are You Proud? är en underbar känga till alla jänkare som är stolta över sin patetiska nation, ”Are you proud - and - do you wave your flag - look away - homeless - look away - gang wars - bang bang -hey - yeah you’re free - killed in a drive by - or gunned down at school” den refrängen säger allt och den är helt med sanningen om den nationen överensstämmande. Land of the free - right.

Jag kan fortsätta räkna upp fantastiska låtar som Hellyeah, Overload, Gotta Get Away, What Way to Die, I’m a Survivor om jag vill men då nämner jag ju allt på albumet som minnesvärt och bra - och det är ju helt sant. Dessutom har bandet givit oss svenskar (för vi är ju experter på att ta åt oss av andra svenskars framgångar) en fin nick i och med att de gjort en cover på Roxettes The Look som faktiskt är rätt rolig den också, kanske inte speciellt lik originalet och kanske inte heller bättre. Men de ger den låten en egen känsla och gör det till en bra låt som dock nog är albumets sämsta vilket säger allt om detta album.

Något negativt? Nej, inte vad jag kan se, de ger USA ett antal kängor i lyriken och de är dessutom fantastiskt bra, kan det bli bättre? det är en bra fråga, jag vet inte.

Kan du inte skriva en lite längre recension? märkligt hur vi kan få in läsarfrågor innan vi ens hunnit publicera recensionen men tack vare den blev det en längre recension. Ursäkta mig att jag svävade ut lite grann under resan mot en slutsats, men bra skivor förtjänar utrymme och denna får säkert ett par extra kilobyte.

Årets bästa bluesrockmetalalbum, inget snack om saken; det innebär också att det är ett av årets bästa album och att det vore ett fatalt misstag av dig att inte undersöka det närmare.