Band:
Steffen Lauth – vocals
Cédric “Cede” Dupont – lead guitar
Axel “Aki” Reissmann – rhythm guitar
Sven Rakowitz – bass
Sebastian Dunkel - drums
Discography:
Debut
Info:
recorded, mixed and mastered by Tom Müller
@Flatliners Studios, D-Ingolstadt
lead vocals recorded by Rüdiger Fleck
@BI-accoustics Studios, D-Stuttgart
produced by Downspirit
Released 2010-07-23
Recenserad 2010-10-01
Links:
downspirit.com
myspace
metalville
Bandets trummis heter dunkel i efternamn vilket kan tyckas rätt skoj om man gillar ordvitsar, han kan sägas vara en dukel man, eller en snubbe med dunkla idéer kanske. Jag har ingen aning, hette inte någon i Tintin Dupont förresten?
Musikaliskt har det ingen direkt likhet med de tre liknande banden, de står där för att det är band där medlemmarna tidigare funnits och inte för att de låter liknande. Det är istället Jazzinfluerad heavy metal med en massa groove som de insatta brukar säga. Det är lite svängigt och lite annorlunda från mittfåran vilket alltid kan ses som uppfriskande.
Jag säger dock inte att det är fantastiskt även om det finns partier som nästan är det, såsom Love Song till exempel vilket är ett spår jag gillar även om det har ett parti som är rätt dåligt. Annars börjar skivan i två spår som är skivans titelspår, båda två, den ena kallas part one och den andra part two. Dessa två spår är också helt okej, sången på skivan är rätt skön överlag faktiskt.
Denna skiva har dock en sak som stör mig mer än något annat med skivan och det är att den är alldeles för lång, när jag lyssnar till den känns det som att den aldrig tar slut, jag skulle faktiskt hellre se den kortad med tre spår eller något i den stilen. I minuter räknad är skivan inte så värst lång men den känns lång mot slutet, kanske för att jag inte klarar att engagera mig länge nog eller vad det nu är men jag tycker faktiskt att det är bra fram till spår sju-åtta någonstans och sedan tröttnar jag mot slutet och börjar se mot nästa skiva istället.
Omslaget är rätt coolt.
Promofotot jag fick i mailen var inte speciellt coolt.
Allt summerat ska jag nog ändå säga att Downspirit känns som en ny intressant bekantskap som skapar en del intressant musik men Point of Origin är lite väl ojämn för att jag ska hissa den, det är till och med så att låtarna har grymma partier blandat med värdelösa sådana och så ser liksom skivan ut, asgrymt och sedan platt fall om och om igen och mot slutet blir det trist.
Det är en bra skiva med den känns ofärdig och blir därför väldigt ojämn och mot slutet tappar jag intresset.
HHHHHHH