Diamond Dogs
Set Fire to it All

Diamanthundarna är tillbaka med ett nytt album, ett album som släpps ett år när de firar tjugo år, ett år då vi också kommer att få se en konsertDVD och världsturné för detta band som enligt promotionfolket är kallade världens finaste boogierockkollektiv. Jag har recenserat detta band tidigare med deras album från förra året, vi kan väl säga att jag inte tyckte om det. Nu handlar det om ett nytt album som är en uppmaning: sätt eld på allt! Ja, varför inte göra det? Men är detta tjugoårsjubilerande band något att ha denna gång och skapar detta albumet viljan att sätta eld på allt?

Musikaliskt handlar det om klassisk rock, eller kanske boogierock med lite brittisk eller amerikansk gammeldags rockkänsla. Piano är frekvent förekommande och gitarrerna har en boogiekänsla i de flesta av de tretton spåren tänk Francis Rossi och Rick Parfitt. Ljudbilden är fräsch och väl putsad utan att vara överdrivet så och den ger en spontan känsla och även en känsla av att det kan låta mer eller mindre likadant live som det gör på detta album, eller att det åtminstone är musik som kommer att fungera väl för bandet att spela live. Produktionen är schysst, klart bättre än på förra albumet och egentligen vad kan man annars förvänta sig av ett band med tjugo års erfarenhet. Men visst de är hundar så de kanske är gamla och väldigt risiga vid det här laget men samtidigt är de ju diamanthundar och alla som ser på naturprogram vet allt om sådana. Nåväl vad mer kan vi säga om detta? inte mycket mer än att de ibland ger en aning Status Quo déjà vu och ibland låter mer som dansband så Vikingarna möter Status Quo eller något sådant kanske de kan beskrivas som, albumet pågår i alla fall närmare femtio minuter så om du lyssnat till uppmaningen har du nog hunnit sätta eld på mycket under tiden du spelat detsamma.

Det är var ju bättre än förra albumet, var min första tanke när jag började spela detta album för ett tag sedan. Men var det bra? Eftersom det inte tedde sig naturligt att välja att spela detta album så konkluderar jag att det ändå inte är så värst bra. Det finns ett par bra spår som jag gillar ganska mycket som till exempel titelspåret men sedan finns det totalmissar som Sweethearts for Christmas som kanske inte är dålig men borde ligga på en julskiva snarare än på en som släpps i mars men dessa gamla senila hundar kanske fått för sig att Julafton är den tjugonde mars och inte tjugofjärde december som det i verkligheten är. Men någon gammal möglig ostmacka låter det i alla fall inte som och det måste ju sägas bara det innebära ett fall framåt och lite näsblod.

Världens bästa boogierockkollektiv? Hört talas om ett litet band som kallas Status Quo? men britterna i Status kanske inte kallas kollektiv och dessa diamanthundar kanske är de enda som kallas ett boogierockkollektiv och i det fallet blir det väldigt svårt att argumentera mot att de kallas bäst i världen ungefär som Rhapsody (of Fire) är stormästarna av episk symfonisk Hollywood metal eftersom de är ensamma i den genren. Grattis.

Diamanthundarna som jubilerar 20 år 2012 gör det med ett hyfsat album som erbjuder absolut ingenting vi inte redan hört och absolut ingenting som får mig att vilja springa snabbt till en skivaffär (vilket jag förstås aldrig skulle orka för det lär vara väldigt många mil till närmaste), det är en välgjort men ack så meningslös skiva med ett par riktigt bra låtar. Nej, nu ska jag sätta eld på allt som fanns i kuvertet med detta album. Grattis till tjugo år Diamanthundarna, dags för pension?