Dear Superstar
Damned Religion

Brittiska Dear Superstar är tillbaka med ett nytt album, senast det begav sig kan inte undertecknad sägas ha blivit alltför imponerad. Men med namnkunnigt på producentfronten hoppas bandet att de kan ta en plats som ett av de brittiska rockalbum som bara måste höras från 2012. Bandets egen sångare snackar om ett album i världsklass och allt det där, tillåt mig att tvivla lite baserat på mina tidigare erfarenheter med detta band. Men nu har vi ett nytt album och det har trots allt hunnit gå mer än tre år sedan jag tittade på deras senaste album Heartless. En sak som definitivt blivit bättre sedan nämna album är omslaget som är mycket bättre nu än det var 2008.

Musikaliskt är det glammig melodirock, tänk Mötley Crüe och allt vad de heter för ungefär så låter Dear Superstar också. Modern ljudbild men i stort sett samma sak som vi fick senast. Det är melodiös rock med en gnutta klämkäcka refränger och så där, egentligen ingenting speciellt utan ganska typiskt och inte på något sätt musik som ger känslan av ett band som sökt en egen intressant ljudbild utan snarare av ett som söker låta som genren i allmänhet. Låtmaterialet är ganska enahanda och generellt sett så känns detta album okej producerat och hyfsat genomfört, egentligen inte så mycket att anmärka på när det gäller produktionsbiten. Kan väl bara tillägga att albumet har tio spår och speltiden är omkring 40 minuter.

En förbättring från Heartless men knappast något fantastiskt album på något sett, stereotypt, fantasilöst och allmänt ospännande är vad det är. Titelspåret är hyggligt även fjärde spåret Our City Sleeps kan sägas vara okej men i övrigt känns det mest som en trögflytande sörja som är mer sövande än underhållande även om drömmar förstås kan vara underhållande ibland. Jag har svårt att hålla ögonen öppna när jag sitter och skriver detta och lyssnar på Damned Religion, det är som att det är musik skriven för att vara så intetsägande och lättsmält som det bara är möjligt och det leder förstås till att det blir lika slätstruket som de flesta moderna Hollywoodproduktioner som gör succé på biograferna, meningslös underhållning för en meningslös publik känns det som att det är och en sådan tror jag faktiskt att det finns och att detta band säkert når hyfsat med framgångar för sin musik för den tilltalar nog det moderna klientel av människor som är förälskade i sina patetiska telefoner och intetsägande underhållning.

Det kan faktiskt kanske till och med sägas vara ett genidrag, eftersom publiken blivit alltmer slätstruken och detsamma gäller all form av kultur så varför inte göra musik av samma stuk? den tanken verkar i alla fall slagit denna kvintett för den trötta och riktningslösa musik de gjort känns som en utmärkt reflektion av vårt samhälle, det enda som fattas för att bli perfekt är en övervakningskamera som filmar och laddar upp vad lyssnaren gör på facebook och allt vad de heter de där sidorna där folk frivilligt utsätter sig för vad Orwell en gång fruktade.

Så en utmärkt reflektion av vår tid, slätstruken, intetsägande och totalt meningslös, ungefär som de flesta av oss som går på jorden idag.