Chasing Violets
Outside Heaven

De franska systrarna i Chasing Violets bjöd på en ganska intressant utmaning att recensera med sitt debutalbum Outside Heaven som innehåller väldigt många personer ur AOR-genrens toppskikt. Det är mannen bakom bandet AOR som både producerat albumet och skrivit musiken vilket gör att väldigt många av de låtar som finns på detta album också återhörs på det senaste albumet från AOR, ett album jag redan recenserat och som jag gillade men det kändes lite själlöst och överproducerat och lite åt det håller drar min känsla nu också.

Chasing Violets bjuder på excellent AOR med bra låtar, bra sång, bra instru-mentering och fina melodier. Det är samtidigt så välpolerat och så tillrättalagt att det nästan känns artificiellt om du inte tänker bord de lite halvrisiga engelska uttalen som förekommer till och från på detta album. Båda sångerskorna sjunger alldeles utmärkt och jag kan inte klaga på deras insats mer än att jag skulle velat att de visade lite mer känsla för det känns som att de anstränger sig så mycket att träffa rätt i sången att de glömmer bort att musik handlar mer om känsla än om matematisk precision. Jag kommer lite grann att tänka på episoden Someone to Watch Over Me från Star Trek Voyager när Seven of Nine provar på att sjunga för första gången, perfekt men utan känsla. Låtmaterialet är annars klassisk AOR med medryckande refränger och liknande, det erbjuds på tretton välspelade spår.

Det kanske på första styckena nu låter som att jag inte uppskattar detta album men det stämmer inte, jag tycker att det är ett riktigt bra album och hade det inte varit för att jag hört så många miljoner AOR-album redan hade jag säkert hållit detta som alldeles fantastiskt för det är svårt att hitta några direkta fel med albumet även om jag tycker att närmare sjuttio minuter är att ta i ganska ordentligt. Men låtarna är bra och speltiden blir inte ett överdrivet problem mer än den där känslan av att det aldrig tar slut, men detta albums största problem är inte albumet i sig utan AOR-genren. Det finns massor av album i denna genre, både bra och dåliga och några fantastiska till och med och för att märkas i denna genre idag gäller det att man gör mer än att spela på genrens typiska drag och det är vad AOR gjorde och kanske på grund av Slama också vad Chasing Violets göra. Det är ett fläckfritt album gjort enligt konstens alla regler för AOR-genren men det är också ett album som inte direkt engagerar trots den höga kvalitén. Det är ett album som inte lämnar mig med den där magiska känslan som ett grymt bra album gör, det är helt enkelt lite överproducerat och lite för mycket fokuserat på att det ska vara perfekt snarare än att ta fram känslan.

Jag skulle ha velat höra dem ta i så rösten inte håller ibland, sjunga ballader så de darrar på stämman, att de visade lite känsla för inte fan är de väl robotar även om en del bilder på dem ser extremt photoshoppade ut. Hade jag hört det här albumet innan jag för Halloweds räkning gått igenom tusentals AOR-album så tror jag att jag skulle hålla det otroligt högt och jag har sett att en helt del recensenter har slängt ut de höga betygen för detta album och jag kan förstå dem men jag kan inte hålla med dem riktigt. Det är ett bra album men det saknar något, något som är svårt att verkligen sätta fingret på men visst finns det en del som ändå är riktigt bra trots överarbetet. Elfte spåret You’re My Obsession tycker jag mycket om med sin energi och kraft, även det avslutande spåret är beroendeframkallande, även Above Suspicion är en skön låt med bra drag, men i stort känns det faktiskt ganska slätstruket.

HHHHHHH