Borgnagar
Urd

Om nu Borknagar någonsin haft någon som hyllat dem för deras enastående originalitet och utmärkta musik så kan jag inte påstå mig vara en av dem. Borknagar utgick, likt sina landsmän i Dimmu Borgir, från den där primitiva norska black metal som jobbar efter principen att ju mindre desto bättre men har utifrån detta, likt sina landsmän i Dimmu Borgir, hela tiden gått mot en större och mer storslagen ljudbild allt eftersom de mognat och utvecklats som band och som musiker. Deras stil kallas numera för "progressiv black metal" och de skulle med andra ord kunna ligga gott till för att hyllas för just den kreativitet och det nyskapande för genren numera - och vissa skulle säkert hävda att redan de senaste albumen har visat prov på just detta, så hur står det egentligen till med 'Urd'?

'Urd' skulle kunna ha varit en förkortning på "Urdåligt" om vi hade talat om bandets första alster eller det som Øystein Brun och hans manskap kom från innan Borknagar, men så här 17 år in i karriären med åtta album i ryggen är inte Borknagar längre det dem en gång varit. 'Urd' är en black metal-skiva med tydliga element hämtade från folk- och vikingahållet och på bas och sång hittar vi ingen mindre än ICS Vortex igen, som jag lade goda ord för förra året då han släppte sin soloskiva 'Storm Seeker', efter några års frånvaro från bandet. I övrigt är det dock samma gamla manskap som gav oss 'Universal' för två år sedan.

'Urd' är bara nio spår stor men täcker hela 53 minuter med dessa låtar, vilket alltså ger ett snitt på närmare 6 minuter per låt och det märks också när man tittar på låtlängderna. Närmare hälften av albumets låtar passerar 6 minuters-strecket och The Winter Eclipse är längst med sina 8.46 medan The Beauty of Dead Cities med sina 4.15 är albumets kortaste låt. Ljudbilden är, som jag varit inne på redan, stor och mäktig med mången orkestrala keyboards och gitarrslingor som likt galopperande zebror bryter ny mark när den hela tiden tar skivan framåt. Trummorna är det jag har svårast för på skivan och komiskt nog lämnade Kinkade sin plats bakom trummorna efter inspelningen av 'Urd' (och har sedan albumet släpptes ersatts av Baard Kolstad). Numera hittar ni Kinkade i Brasilianska Soulfly där han debuterade på årets hyllade album 'Enslaved' (5/7 på Hallowed) och kanske kan det hjälpa Borknagar att utvecklas ytterligare lite med en ny trummis i bandet? Eller så blir det ännu sämre… framtiden får utvisa.

Det lustiga med 'Urd' tycker jag kommer i faktumet att skivan egentligen inte är särskilt hård alls. Den har lite vrålande, lite growlande och lite skorvlande men känns överlag inte alls särskilt mycket som en skiva från den extremare delen av metalgenren över huvud taget. Trummorna känns dock en aning malplacerade i detta eftersom dessa helt klart har sin plats i svartmetallen och detta är helt enkelt inte särskilt passande på 'Urd' som fylls ut med stråkar, orkestrala arrangemang och körer och i princip helt saknar relationer till blastbeats och satanistiska olägenheter.

På det stora hela tycker jag absolut att 'Urd' är ett intressant album med mycket spännande att erbjuda och det låter på det stora hela både bra och välgjort. Tyvärr tycker jag dock inte att den känslan håller i sig sett på hela albumet. Det är för långt och det är en skiva som minst halva veckan känns extremt olämplig att spela, som låter riktigt illa att spelas på hög volym och som dessutom hämmas av sina högst opassande trummor genom nästan hela albumet. När det är som bäst är det dock ett album som ligger uppe och snuddar på de allra finaste betygen, men allt vägt i ekvationen tycker jag att det är ett album som gör sig bäst i mitten av skalan.

Det är intressant, men det är inte överdrivet roligt att lyssna på. Borknagar får fortsätta vänta på hyllningar från mig, men detta är i mitt tycke deras bästa album än så länge!

HHHHHHH