Recension Takida - The Burning Heart 2011

Egentligen fanns det inte en tanke på att ens recensera detta album men så noterade jag att de hade polisanmält en recensent för några formuleringar där han bland annat frågat sig i ett sista stycke hur många år man får för överlagd mord i Sverige, han antydde i sin text som jag för övrigt läst att bandet lockade till mord med sin musik. Identitet som bokhyllan Billy från identitetslösa Ikea skulle de också ha och han gav främst sångaren Robert någonting en ordentlig känga för hans sång, något undertecknad också gjorde första gången denne stiftade bekantskap med Takida 2003. Jag kan säga att denna reaktion från bandet triggade mig till att ta mig en titt på deras skiva och skriva om deras musik trots att ingen sänt oss en promo, vilket jag tycker är taskigt med tanke på att vi gav fyra poäng senast vi recenserade något från dem.

Min åsikt om att anmäla recensenter är att så länge inget direkt hot eller lagbrott förekommer som att han i texten skulle anklaga denne Robert för att vara mördare och säga sig ha bevis och förtal av sådant slag kan jag inte se något som helst problem, de gör musik för offentlighet och när man lägger ut sitt arbete för allmän beskådan måste man kunna ta vilka åsikter som än kommer fram. Jag kan säga att jag kallats både det ena och det andra på bands sociala medier och även i direkta mail till mig, men mitt arbete är offentligt och den som vill framföra en åsikt är fri att göra så så länge inga brott begås men det är en annan sak. Och jag kan inte säga att jag direkt skannar de sociala medierna efter vad band säger om våra recensioner men ibland på analytics eller webmaster tools dyker sådana länkar upp och ibland kollar jag upp dem och det är inte alltid snälla saker jag får läsa, so what? Våra recensioner är till allmän beskådan vilket betyder att vi får finna oss i att folk har åsikter och så borde också Takida göra speciellt eftersom jag inte kan se att en polisanmälan skulle ge något när det gäller den recensionen eftersom den inte innehåller något lagbrott. Takida sade faktiskt till och med till mig personligen att recensioner inte spelar någon roll för dem, yeah right. Dessutom har vi grundlagsskyddad yttrandefrihet och tryckfrihetsförordningen i detta land som skyddar åsikter och texter som publiceras av tidningar, så det enda de gör är att göra bort sig själva.

Musikaliskt är The Burning Heart ganska lik allt annat Takida har gjort, lite grungig rockmusik som ibland snubblar in i hårdrocksspåret och ibland ramlar in i popgenren likaså. Raka linjer och okomplicerad musik är vad bandet alltid bjuder på och så också nu, kanske har de försökt anamma en lite större ljudbild denna gång men de står fast vid vad de gjort tidigare rent musikaliskt och varför inte? det har trots allt inbringat pengar i kassan så varför bryta ett mönster som fungerar? Iron Maiden kör på samma spår, eller AC/DC. Produktionen är adekvat för vad vi har, kanske att den känns lite tam för vissa av spåren som nog skulle växt med lite mer tryck. Tolv spår och 46 minuter är vad de erbjuder oss i alla fall på detta album med ett brinnande hjärta på framsidan som också är bandets fjärde album.

Segare än all kola i världen skrev någon på youtube om videospåret, det öppnande Heaven Stay och jag är böjd att hålla med, faktum är att segt är ledordet för hela detta album. Segt, förutsägbart och identitetslöst och fantastiskt för alla som redan är frälsta på bandet och dömt att stöta de som inte gillat bandet tidigare ännu längre från sig. De kommer knappast vinna positiva recensioner för det heller om nu inte vissa ger bättre betyg för att undvika att få en polisanmälan på sig. Jag kan säga att jag inte vill få en polisanmälan så jag väljer mina ord lite mer försiktigt i denna recension men jag kommer inte ändra betyget för den saken.

Bandets stora svaghet är sångaren Robert vars röst saknar pondus och styrka och det gör att hans röst inte bär låtarna vilket göra att de känns tama och trötta. Albumet som helhet känns också betydligt mer trött än det äldre Takidaalbum jag en gång fick i julklapp eller om det var födelsedagspresent och också sämre än demon Gohei som de skickade mig 2003, det känns som att de går lite grann på tomgång och bara återvinner gammal musik och kastar om lite grann här och där samt skriver ny lyrik. Förutom sången faller också albumet på att det totalt saknar variation och är som att ha en bokhylla full av nationalencyklopedin där alla böcker är samma bok i samma utgåva. Det känns som att det är samma spår som repeteras om och om igen och hade jag inte kunnat se på skärmen vilket spår som spelades skulle jag tro att jag var kvar på samma spår när allt tog slut en lång evighet efter det började.

Inte för att jag direkt slipar några rakblad eller laddar några pistoler, jag vet att straffet för överlagt mord är för hårt för min del och för övrigt kan jag ju alltid stänga av och lyssna på något annat för att komma på bättre tankar. Men förutom att vara gnällspikar över att de får en negativ recension som inte var speciellt välskriven men likväl saknade något lagbrott, är de framgångsrika så även om jag säger att detta album är bland det värsta skräp jag stött på under 2011 kan de ju alltid titta på sin position på topplistorna och räkna sina pengar från skivförsäljningen. Och uppenbarligen gör de ju någonting rätt eftersom de är så populära och folk gillar dem, till skillnad från vad jag trodde 2003 då jag sa att de var tvungna att byta sångare för att slå igenom. De bytte inte sångare och de är sämre än någonsin och ändå ligger de i toppen av topplistorna så grattis Takida till ännu ett lyckat album.

HHHHHHH

Takida The Burning Heart

Takida
The Burning Heart