Takida - Bury the Lies 2007

Bandets som leker med versaler och gemener i bandnamnet är tillbaka – tAKIDA. Ett litet fjuttband från Ånge som 2003 skickade sin skiva ’Gohei’ till oss på Hallowed med ett handskrivet brev och bad oss recensera skivan. Daniel K recenserade den och förutspådde att om de inte bytte sångare skulle Takida aldrig komma någonstans här i världen. Tji fick han, fyra år senare toppar deras album svenska försäljningslistan och visst tusan har de samma sångare i bandet fortfarande. Hur har det då gått till? Inte kan väl Orakel Daniel haft fel?

Tja, något så här gick det till, Takida har kämpat sig uppåt långsamt och envist genom sjukt många småspelningar på klubbar, barer och pubar och på så sätt gjort sig ett namn hos krogbesökarfolket. De har inte haft några massiva reklamkampanjer eller förekommit onaturligt mycket i musikpressen, ändå står de plötsligt där med först en hitsingel (Losing som låg topp 5 under fyra veckor) och senare alltså detta hitalbum. Föregående album hade en sjunde plats som bäst på albumlistan, denna toppar alltså detta även om singlarna gått lite sämre, och det är klart Takida är värda det efter allt sitt hårda arbete och sin nuförtiden relativt ovanliga väg fram till denna succé.

Men hur låter albumet då?
’Bury the Lies’ är ganska standard hårdrock utan krumelurer och krimskrams, heavy metal i sina hårdaste stunder även om de vanligtvis håller sig i de rockigare trakterna. Jag håller med Daniel om att sången är en svag länk, samma med produktionen som han också kinkade om, det är de största problemen. Låtarna är sköna och melodierna fungerar. Instrumentellt låter det bra, men trummorna är trista och det gör att låtmaterialet tenderar att bli lite enformigt i långa loppet.

Sången låter så otroligt ansträngd ibland (inte alltid dock) och produktionen är rörig, det låter som de spelat in skivan i en plåtburk, typ en kaffeburk från förr. Gitarrerna är det inget fel på, de har sköna harmonier och gör okomplicerade melodier som passar perfekt för helheten. De känns helt eneklt helgjutna med musiken och min gissning är att det är från dessa som låtarna är uppbyggda – tyvärr måste jag dock säga att det bara är basen som hamnar någorlunda rätt.

Jag går igång ordentligt på ett par av låtarna, speciellt singeln Halo som är dünderskön, men det finns också bottennapp så det räcker och blir över. Halo känns ordentligt genomarbetad, samma sak med andra singeln Curly Sue, men så kommer hela tiden de där låtarna, vilka framstår som inslängda i brist på annat för att de skulle få ut skivan så fort som möjligt.

Men vad vet jag egentligen? Skivan verkar ju ha gått alldeles tillräckligt bra ändå, men det gör ju Britney Spears skivor också och det finns nog inte många som skulle hylla hennes musik som felfri (däremot har hon oftast bättre produktion än detta). Jag personligen skulle rekommendera singlarna före albumet för singlarna är båda riktigt, riktigt bra låtar medan albumet innehåller riktigt skön musik men med alldeles för många brister. Ändå får vi tills vidare erkänna nederlaget, för just nu är ställningen tAKIDA-hallOWED 1-0.

HHHHHHH