Band:
Ailyn - Vocals
Morten Veland - Clean/Harsh Vocals, Guitar, Bass, Drums, Keyboards, Programming
Discography:
At Sixes and Sevens (2002)
An Elixir for Existence (2004)
Nine Destinies and a Downfall (2007)
The 13th Floor (2009)
Guests:
Sessions musicians: Stephanie Valentin - Violins
The Sirenian Choir: Damien Surian, Mathieu Landry, Emmanuelle ZOldan, Sandrine Gouttebel, Emilie
Lesbros.
Info:
"The Enigma Of Life" was written, composed and arranged by Morten Veland
Produced, mixed and engineered by Morten Veland
Pre-Produced in Audio Avenue Studios (Tau, N)
Mastered by Mika Jussila, FInnvox.
A+R: Jaap Wagemaker
Released 2011-01-21
Reviewed 2011-02-10
Jag älskade Tristania, tills att Morten Veland fick foten därifrån. Då förföll det bandet totalt och har inte gjort något som jag direkt gillat efteråt. När Veland istället startade Sirenia gjorde inte det så mycket, för där Sirenia började med ’At Sixes and Sevens’ (för övrigt en väldigt komisk titel med tanke på vad storebror Daniel gav senaste skivan för betyg tidigare – 6/7) fortsatte dem där Tristania sparkat ur Veland. ’An Elixir for Existence’ som kom efter den var ytterligare strået vassare och belönades med 8/10 poäng i fjärde numret av pappersHallowed. Efter det släppte bandet ’Nine Destinies and a Downfall’ och ’The 13th Floor’ före denna – samtliga av dessa fyra skivor hade olika sångerskor bakom micken. ’The Enigma of Life’ är första skivan där Sirenia har kvar sin sångerska och tillsammans med Veland som den i övrigt enhetliga härskaren av Sirenia, som gör i stort sett allt utom den kvinnliga sången i studion, borde det ju kunna tänkas att ’The Enigma of Life’ är det bästa som Sirenia någonsin också gjort.
En sådan fråga har inget självklart svar, det beror helt på vad man gillar. Vad jag tycker står utom diskussion är att detta är en skiva som tonat ned det överatmosfäriska genom att ha minskat ned körerna och de sakrala inslagen rejält och gjort en skiva som har mer populärmusikinriktning. Det är mer elektronik och programmering än någonsin tidigare och Ailyn är också en sångerska som låter mer radiopop än de tidigare sångerskorna, vilket märks ännu tydligare här än på förra skivan. Vad som finns kvar är fortfarande en hel del atmosfärisk musik, fortfarande mycket körer och kyrkliga tongångar samt den mörka sången. Velands fantastiska melodier finns kvar och de stämningar han kan bygga upp är också där. Man kan kalla det en Sirenia light – lite mer radiovänligt men fortfarande väldigt mycket Sirenia.
Låtarna byggs upp av oftast ganska melankoliska, nedtonade melodier i ett överlag hyfsat lugnt tempo med några få undantag. De flesta låtarna är uppbyggda nästan som symfonier med stråkar och orkestrala arrangemang med körer och stämmor ovanpå. Grunden ligger dock i elgitarrerna och en hårdrocksuppbyggnad på låtarna. Melodierna lyfts fram genom gitarrerna som aldrig försöker knuffa sig fram genom väggen av stråkar, körer och bombastiska element – istället är albumet väldigt drivet genom sången och vad Ailyn väljer att göra. Skivan får ett ganska tråkigt flöde och skivan delas upp i ganska många fragment men förlorar på något sätt helheten. Jag upplever inte alls att skivan hänger ihop – inte så att den blandar stilar och hur den låter radikalt eller något sådant men det blir som korta, korta stycken med musik, sedan kommer ett avbrott och så byts det antingen till något annat eller fortsätter nästan som det var, men likväl med det där avbrottet emellan.
Nu låter det kanske som att jag skulle tycka skivan var dålig och visst tycker jag detta är ett riktigt dåligt inslag, men skivan är riktigt bra och Sirenia light är måhända Sirenia light, men likväl Sirenia fortfarande. Förutom den inledande The End of it All saknas direkta låtar som känns hitbetonade, trots att skivan som sagt känns mer radioanpassad än någonsin. Ailyn sjunger som en småtrotsig ängel, hon har en röst som kan väcka de döda för den är så himmelsk (den liknar Within Temptations Sharon den Adel ganska mycket om det säger något), men samtidigt finns det en gnutta av någon som inte vill göra sina läxor i det hela. Någon som inte tränat och tränat rösten, utan bara nöjt sig med det ena. När Veland kommer in och gör mansrösterna gör han det antingen med skrik och vrål eller med en lite mer samtalande ton i det. Oftast är det korta partier han tittar in i och i ärlighetens namn vet jag verkligen inte om dem verkligen gör skivan bättre eller ej, men det finns inget direkt negativt med dem heller. Han låter bra men egentligen bidrar han väl inte med så mycket till skivan med det han gör vokalt.
Produktionen låter väldigt bra och den lämnar absolut inget att önska hos mig. Skivan har ett bra bett i ljudet och det är rent och snyggt gjort, vilket är hur det ska låta på en skiva med denna karaktär. Dessutom lyckas de leverera den där stämningen som om dem spelat in skivan i en gammal stenkyrka – det låter storslaget och ljudet liksom ekar nästan som det gör i en kyrka.
Sirenia håller klassen men det känns som de är lite på väg ifrån det ljud som ärvdes från Tristania och mer mot något eget. Absolut inget negativt med det! Jag personligen gillar nog de tidigare skivorna bäst, men ’The Enigma of Life’ är en riktigt bra skiva och det förblir den oavsett om man råkar tycka att bandet gjort något bättre tidigare, vilket långt ifrån alla kommer tycka om denna. Sirenia är knappast livets gåta och denna skiva är det knappast heller – det är en riktigt skön skiva och den bör uppskattas av väldigt många. Det sätter jag min heder som recensent på.
HHHHHHH
