Band:
Roland Pierrehumbert: Lead Vocal
Fred Gudit: Rythm Guitar
Boris: Lead Guitar
Michel Demierre: Bass
Lionel Blanc: Drums
Discography:
Roots in Rock (1990)
Showtime (1992)
Stranded (1994)
Sell your Soul For Rock ´n´ roll (1997)
Crocodile (2002)
Gasoline (2004)
Archives (2006)
Cherry Red (2008)
Guests:
Info
Recorded at Alien Crossing, Side Studio, Noisy Records & Pat's Studio
Produced by Sideburn & Beau Hill
Mixed & Mastered by Beau Hill
Released 2011-02-25
Reviewed 2011-03-01
Links:
sideburn.ch
myspace
metalheaven
Om Sideburn egentligen är ute efter att sälja miljontals skivor eller liknande låter jag vara osagt, men när det handlar om musiken så är det bredbent klassisk rock’n’roll. Det är raka puckar med tunga enkla rockerriff och en sång som ackompanjerar den saken, kanske inte din trädgårdsvariation av sångare men ändå en rockerröst. Sideburn har definitivt inte satsat på en kråka som sångare såsom de två banden jag nämnde lite tidigare, istället har han rätt klar röst men ändå med en klassisk rockkänsla. Produktionen är dessutom lite mer polerad än vad som är vanligt i genren, vilket gör att skivan känns mer modern än många andra skivor i genren nostalgirock.
För er som hört Borrowed Time av Styx kan sätta sig in i mitt dilemma kring denna skiva, vänster säger ja och höger nej (det är en sekvens i låten där Dennis sjunger så om ni undrar över liknelsen) när det gäller om jag ska vara positiv till skivan. Jag får en ambivalent känsla och har svårt att bestämma mig, ja, nej, nej, ja, hörs om och om i mina öron när jag lyssnar till denna skiva. Kanske finns svaret i Borrowed Time? tänkte jag och spelade igenom den men Styx ger inga svar på om Jail är en skiva att hylla eller förhålla sig sval till. Jag gillar den trots allt, det är skönt musikaliskt och så vidare, samtidigt är ibland lite grann med en känsla av att jag hört det förr, eller har jag?
Jag måste dock säga att Sideburn klarar godkänt med bravur i slutändan, de gör schysst musik som jag enkelt kan lyssna till och ta till mig. En annan sak de gör är att de även om de inte direkt döljer sina influenser i musiken så har de ändå ett sound som känns deras. De känns inte som Bonafide som inte har något eget, eller Bullet, Sideburn hymlar inte med var deras inspiration kommer ifrån men det undviker trots detta att göra musk som känns stulen från andra band.
När det gäller låtarna på skivan så gillar jag inledande Live to Rock som verkligen tar in mig som lyssnare i det musikaliska och det griper lite grann tag i mig och får mig och mina tankar att fastna där en stund vilket indikerar ett bra spår. Sedan kommer en räcka schyssta spår som dock inte lyckas gripa tag i mig förrän egentligen vid Long Beard and Boogie som har ett skönt gung och svänger riktigt bra. Det är en rolig låt på denna skiva, efterföljade Good Boy är också rätt skoj då sångarroland sjunger lite annorlunda.
Nej, överlag är känslan för Jail god, det är en bra skiva med schysst musik rakt igenom, det finns några halvhyfsade toppspår men inga låtar som jag skulle vilja utse till riktigt bra. En solid bredbent rockskiva helt enkelt, det finns nog inte så många andra sätt att beskriva det på egentligen; eller kanske en nostalgirockskiva med egen identitet.
Sideburn gör väldigt bra musik men de lyckas aldrig riktigt finna det där lyftet som gör en skiva riktigt bra, någonting saknas fortfarande men jag har en känsla av att de är nära annars skulle mitt huvud inte dragit en parallell till Borrowed Time. För alla nostalgirockare där ute är detta guld.
HHHHHHH
