Recension Sideburn - Cherry Red 2008

På sommaren är kullarna täckta i prunkande, grönt gräs som sträcker sig ända upp till de snöklädda topparna på Alpernas branta slätt. Ja, för precis som Gotthard och Krokus kan Sideburn skriva Schweiz som födelseland i sitt CV och bandets historia skryter med hela sex skivsläpp före detta. Sideburn kanske kan fullända en helig hårdrockstrio från Schweiz, ’Cherry Red’ känns i alla fall som ett steg i rätt riktning ditåt. Bandet har hållit på ett tag men de stora framgångarna har hållit sig till hemlandet, om ens där.

Sideburn lirar rock ´n roll, enligt old school modellen – gammal hedlig skulle vissa hävda, jag kallar den snarare utdaterad. Nej, det var inget klagomål. Jag tycker faktiskt det är bra att nya band tar vid där de gamla döende gubbarna slutar och upprätthåller gårdagens musikstilar så att de inte dör ut, det mångfaldigar musikvärlden att så många olika musikstilar som möjligt finns kvar och lever vidare, men ärligt talat – AC/DC, Rolling Stones och dem där gamla gubbarna är inte intressant musik i mina ögon. Varför har jag då åtagit mig att lyssna på skivan? Ja, ingen annan gjorde det och någon måste ju recensera skivan när bandet åtagit sig mödan att posta den till oss direkt från sitt hemland. Det vore faktiskt ohederligt att vägra. Så därför sitter jag nu här, lyssnande på musik jag normalt sett bara skriker på mina ålderdomliga föräldrar att stänga av ifall de skulle möda sig med att spela och tycker faktiskt att det här inte är särskilt illa alls. Bra? Nja, så långt kan jag nog inte sträcka mig, men att be någon stänga av det skulle jag nog inte göra varken nu eller imorgon.

När ’Cherry Red’ dök upp här på Hallowed slog det mig på en gång att ett band som bemödat sig att ta fram ett såhär snyggt omslag definitivt inte tagit sig tiden att söka upp en mindre tidning i Sverige bara för att pracka på oss en halvtaskig produktion. Nej, det här är riktig gubbrock av äldsta sort och Status Quo samt de skivaktuella AC/DC får passa sig när Sideburn låter polisongerna tala fritt och drar igång riffen. Det gungar på rätt bra mellan varven och Sideburn visar varför de hängt med i branschen sedan 80-talet – rutinen vet sin väg på gurorna och än har inte armstyrkan slokat bakom trummorna. ’Cherry Red’ är en skiva som skapats av ett band som vid det här laget har skaffat sig rätt ordentligt med insikt i vart de vill ta sin musik och tveklöst behärskar de den tekniken väl. För att vara ett rock ´n´roll band är de faktiskt ganska intressanta. De är ju inte direkt nyskapande, men det är väl ingen som sagt heller? Bandets styrka ligger i att leverera det dem behärskar och det är en ganska härlig gitarrstyrd rock av bästa Lynnyd Skynyrd-anda.

Bob Catley skulle nog avundas sångaren Roland Pierrehumbert, men min åsikt när det gäller gastkramande sång som later som en gammal gubbe på toa är inte av den mest smickrande karaktären. Det låter inte allt för olikt Ted Nugent mellan varven och inte heller särskilt annorlunda från resten av de gamla “godingarna” jag ännu inte nämnt… Aerosmith och allt vad dem heter.

Kort och gott – Sideburn spelar okomplicerad, småmysig rock'n'roll och alla som är inne i den typen av musik kan smaska på detta körsbärs förmodligen både länge och väl. Inte nog med att det troligtvis mättar ganska bra, rockfantasten vill nog ha ett körsbär till, ty suget efter dess röda sötma lockar nog fram både en och två hungriga getingar som bara vill sticka upp sina gaddar i luften och rocka. Må den röda rocken tala!

HHHHHHH

Skriven 2008-10-21