Private Angel
Nailed

Privat ängel… spikad… Ett skivomslag med en bild på en ängel fastspikad på något skruvat… Ja, det verkar fullt rimligt.

När AC/DC-aktiga sången sjunkit in lite och satts i sitt sammanhang känns det ganska tydligt för mig att Private Angel har en stil som fungerar ganska bra i de flesta läger. Bandet spelar klassisk hårdrock utan konstigheter. Rock 'n' roll melodier och drag är bandets filosofi, finliret lägger de fram i form av att spela gubbrock på samma sätt som mina "favoriter" i Bonafide, vilka kallar sig "Sweden's finest". Private Angel kallar sig/kallas av skivbolaget (svårt att veta vem som säger vad ibland) för "finest traditional hard rock". Jag vet inte med det där "finest" men resten låter helt rätt i alla fall. Att de däremot skulle vara det bästa är väl en smaksak som knappast går att finna ett obestridet beslut för.

'Nailed' börjar med rockdängan Human Wreck, som på många sätt är en perfekt öppningslåt (repetitiv refräng, snabb och rockig) innan de går vidare med lite mer gott och blandat, som Tomorrow Today is Yesterday, Shine On, Tramp Stamp Boogie och My Haunt som är låtar av lite mer varierad karaktär. Lite långsammare, lite medelsnabbt, lite mjukare och lite hårdare samt lite mer klassakt. Albumet är fyllt med låtar som är både bra och sköna. Påsen med gott och blandat börjar med titelspåret från albumet, en ganska traditionell hårdrocklåt som på slutet dock bryter upp i ett minutlångt körparti, vilket jag inte hört allt för många gånger inom den traditionella 70- och 80-tals hårdrocken som Private Angel tillskriver sig till. Skivan är väldigt varierad och känns rik på mycket mer än bara uttjatade återvunna hårdrocksmelodier från svunna tider. Här finns definitivt mer att hämta.

Det första jag skulle göra om jag var bandet skulle dock vara att skaffa någon annan att skriva ihop albuminformationen åt dem. Nummer 1: Bandnamnet är felstavat. Nummer två: Flera av låttitlarna har fått "alternativa" namn. Nummer tre: Mycket vital information har utelämnats, som t.ex. vilka år bandets tidigare skivor kom, vilka som är med i bandet och i mina ögon viktig albuminformation som var skivan spelats in, vilka som varit med och gjort den o.s.v. Det enda vi får vet är att grabbarna känt varandra sedan 25 år tillbaka och att de tydligen heter Peter, Dazz, Robbo och Jo samt att de spelat i två band som hette Maggie's Madness (senare Wildcat) och Vacancy. Information jag på intet sätt känner att jag behöver. Mina eftersökningar har gett efternamn och lite mer, men Halloweds annars så fylliga faktastapel känns en aning skral denna gång och det beror enbart på att det inte går att få tag på mer information. I slutänden är det dock kanske inte informationen vi som lyssnar är ute efter, utan hur det faktiskt låter och på det planet tycker jag att Private Angel inte har mycket att skämmas för. Det låter inte fräscht och nyskapande, men det är driv, karisma och känsla i det. Och ganska medryckande också.

Flera låtar på 'Nailed' är riktigt bra men tyvärr inte alla. Vissa spår är bara okej och andra känns som ren utfyllnad, men de bra spåren tycker jag väger upp bra för dessa och som helhet tycker jag ändå skivan är intressant. Inte en skiva jag lär spela på daglig basis, men den tåls absolut att höras fler gånger. Hammondorgeln klinkar på bakom en brygga av gitarrmelodier och trummor hämtade från ett dansband (trummorna känns väldigt klena i sammanhanget) och längst fram hittar vi en heisios roestus - en sångare som låter lika hes som entusiastisk. Och det fungerar faktiskt ganska bra här.

Kanske inte "the finest of traditional hard rock" men tyskarna gör det absolut tillräckligt bra för att hålla intresset uppe över 12 låtar och 45 minuter. Skivans bästa spår är i min mening Valiant Song.

HHHHHHH