Band:
Mark Jansen - Grunts and screams
Ariën van Weesenbeek - Drums
Frank Schiphorst - 7 string guitar
Isaac Delahaye - Guitar
Jack Driessen - Synths and screams
Rob van der Loo - Bass guitar
Discography:
Debut
Guests:
Floor Jansen - vocals
Simone Simons - vocals
Henning Basse - vocals
Laura Macrì - vocals
Info:
Produced by Sascha Paeth at Gate Studios
Released 2011-05-20
Reviewed 2011-05-12
Musikaliskt är det dock inte mycket som andas gamla mayafolk och deras kalender, kanske att domedagen närmar sig 2012 eller något i den stilen, vad vet jag? Men musikaliskt är det tungt, mörks, episkt, symfoniskt, med vrålsång, med klarsång, med kvinnlig sång, med inslag av opera, det kan nästan sägas finnas allt med i detta och onekligen bjuder Mayan på rätt ordentlig variation om man väljer att gå igenom låtmaterialet, någonting som tvingar dig att lyssna till elva spår (tolv med bonus) och nästan en timme. Produktionen till detta är signerad Sascha Paeth och alla som är insatta i vad han gjort tidigare och hört mycket av Saschas material kan höra att han haft ett finger eller två med i spelet.
Jag tror att för vissa lyssnare kommer denna skiva vara lika svår att förstå som kollapsen av det klassiska Mayasamhället mellan år 800 och 900 som faktiskt inte riktigt var en kollaps, åtminstone inte en total sådan med tanke på att delar av samhället överlevde och blomstrade fram till 1697 när den sista stadsstaten Tayasal föll till föga för de spanska invaderande styrkorna. För andra kommer det att vara en intressant resa genom diverse olika musikaliska landskap som på ett mycket intressant sätt målas upp. Vissa skulle nog hävda att det låter som Epica men mer orienterat åt det vrålande och mörka och med den kvinnliga sången som utfyllnad snarare än ledande. Framförallt måste jag säga att jag gillar detta när den kvinnliga sången integreras i det musikaliska, hur väl samspelet ibland fungerar. Jag tycker dock att det ibland tenderar till att fastna lite grann i det mörkare men egentligen kanske det är petitesser i det större sammanhanget.
Jag tycker att detta är riktigt spännande musik eftersom det kräver en aktiv lyssning, att du verkligen hänger med i de många svängningarna och de många musikaliska nyanser som Mayan bjuder på med detta kvartöveralbum. Inledande Symphony of Aggression kan egentligen sägas symbolisera vad bandet handlar, en symfoni av aggression. Det är dessutom inte bara i namnet en passande låt, den är dessutom väldigt bra där det där samspelet mellan röster jag talade om tidigare finns och fungerar väldigt bra.
Jag funderade ett tag på om jag skulle nämna intressanta spår jag gillade men fann att jag har svårt att plocka ut enstaka spår ur denna kavalkad av intressanta spår och musikaliska landskap. Vad jag däremot kan säga är att det är en skiva som gärna kräver en del tid för att komma in på livet eftersom den innehåller så väldigt många nyanser och ett så stort djup. Jag måste säga att det är en av de större positiva överraskningarna hittills i år med tanke på att jag inte direkt förväntade mig någonting och fick en riktigt intressant skiva.
Den som trodde att Mayakulturen gick under för länge sedan har förstås fel i dubbel bemärkelse eftersom kulturen fortfarande lever kvar i trakterna av de gamla fantastiska städerna men om den nu skulle ha kollapsat så finns den ändå kvar i form av denna fascinerande skiva som jag dock inte har den minsta aning om den faktiskt handlar om någonting mayarelaterat rent tematiskt.
Den här skivan har egentligen precis allting, från episk och vacker musik till riktigt brutal sådan och allt ändå sammanfogat på ett sätt som faktiskt är logiskt. Riktigt bra och ärligt talat klart bättre än huvudbandet Epica så den här gången slipper Mark och hans kollegor besöka Chaac.
HHHHHHH
