Band:
Stéphane Buriez : guitars, vocals
Drakhian : guitars
Alex Lenormand : bass
Hervé Coquerel : drums
Diskography:
Ultimate Violence (1986), demo K7
Licensed to Thrash (1987), split-cd with Agressor)
Sensorial Treatment (1989)
Disincarnate (1991)
Sublime Dementia (1993)
Cross the Threshold (1993), EP
The Time Keeper (1997), live
Fragments (1998)
A Taste of Death (2000), compilation album
Planet Pandemonium (2004)
Loud, Live and Heavy (2009, CD + DVD)
Info
mixed by producer Peter Tägtgren at Abyss Studio in Pärlby, Sweden.
Released 2011-04-18
Reviewed 2011-05-19
Links:
loudblast.org
myspace
xiii bis records
Förra gången det begav sig var det Zuul FX som bedömdes och dessa beskrev jag som att mozart möter en jordbävning och lite mer därtill, när det gäller Loudblast har jag igen en sådan tanke av någon outgrundlig anledning. Denna gång vill jag beskriva det som att Shakespeares En midsommarnattsdröm möter en ljudlig knall, ett äventyr i melodiösa landskap som utsätts för en explosion och din midsommarnattsdröm förvandlas till en mardröm där allt är kallt och märkliga figurer spelar märklig musik på en plats där ögonblicket är fruset mellan livet och döden. För filosofiskt? Det är melodiös, svängig extremmetall för den som vill ha en tråkig förklaring. Vi får nio spår på detta album och 41 minuter musik som producerats på ett klart, midsommarmässigt sätt där fokus verkar vara lagt på att få fram de många spännande melodiutflykter bandet bjuder sina lyssnare på.
Jag måste säga att detta album tilltalar mig på många plan, det känns lite som en fransk känsla att göra riktigt tung musik som samtidigt är väldigt fokuserad på bra och tydliga melodier. Allt börjar med titelspåret som jag tycker är väldigt starkt, kanske främst det spår som väcker denna känsla jag beskrev tidigare i texten. Det är väldigt fokuserat på melodierna det spåret men samtidigt har det massor av tyngd och känsla. Andra spåret Neverending Blast är ett annat spår som är värt att nämna eftersom det fortsätter albumet på ett väldigt bra sätt, även det tredje spåret som är videospåret Emptiness Crushes My Sould är värt att lyfta fram lite extra. Spår nummer fem Towards Oneness är ett annat spår jag uppskattar och även det avlutande To Bury an Empire är riktigt bra. Det var väl säkert mer än hälften som jag håller som spår att nämna så varför en femma och inte en sexa?
Det finns några delar som gör att jag väljer att ge bandet fem poäng istället för sex och ett av dessa är att albumet känns ett spår för långt, det spelar ingen roll att bandet är relativt varierat, alla sång är vrålande och för mig blir det påfrestande under för lång tid och 41 minuter är kanske i minuter räknat inte så långt men det är ungefär tre för länge för att komplett fånga mig. Sedan är de icke omnämnda spåren inte riktigt tillräckligt bra för ett så högt betyg så höga betyg kräver i det närmaste perfektion, jag har givit fem skivor släppta 2010-11 ett betyg av sex eller högre, jag tycker det talar om hur svårt det är att nå ett sådant betyg, Loudblast är riktigt nära men når alltså inte ända fram dit. Det gör dock inte att deras melodiösa, lätt drömska och extremt kraftfulla album inte är bra, tvärtom är det ett riktigt bra album.
För alla er som gillar Dagoba, Zuul FX, Eluveitie och liknande band kan jag rekommendera detta, Loudblast skapar med sina idéer, sin rutin och sin skicklighet ett album som jag tror de flesta faktiskt kan uppskatta och jag kan lova att jag inte har spelat detta album för sista gången nu när jag skrivit recensionen. Loudblasts frusna ögonblick fängslar och fascinerar mig med sin hypnotiska musik, sina drivande rytmer och framförallt denna saga som utspelar sig i mitt huvud när jag hör denna skiva.
Och nu sitter jag åter här och kan inte avsluta denna recension, vad fan är det som gått snett egentligen? jag som alltid brukat kunna vara kortfattad men informativ, nåväl: köp Loudblasts skiva, du kommer inte ångra dig!
HHHHHHH
