Band:
Steeve "Zuul" Petit - Vocals
Karim - Guitar
Shag - Bass
Aurélien Ouzoulias - Drums
Diskography:
By The Cross (2005)
Live Free or Die (2007)
Live in the House (Live 2009)
Info
Released 2011-02-28
Reviewed 2011-03-16
Links:
zuulfx.com/v2
myspace
xiii bis records
Om man ska beskriva Zuul FX och hur det låter skulle jag nog vilja säga att en naturkraft är det rätta uttrycket, som ett soundtrack till Scorpius. Om jag ska bli lite mer allvarlig så kan jag säga att det handlar om thrash metal av det tyngre och mer extrema slaget, lite grann som att mozart möter en jordbävning med medföljande tsunami som hamnar mitt i ett kärnkraftverk och all kraft släpps lös på en gång, precis så låter Zuul FX, så nu vet ni det.
Jag kan också rapportera att produktionen är suverän på denna skiva, all tyngd, all melodi lyfts fram på ett mycket elegant sätt. Att säga att det är en tortyr som aldrig tar slut är helt korrekt om alltid definieras som 44 minuter och en ständig fortsättning definieras som att skivan tar slut. För en som inte gillar hård rock skulle jag nog vilja säga att det är tortyr med tanke på den rejäla tyngd och styrka som bandet besitter.
Bandet har byggt ett tematiskt album kring en ”grindhouse spirit” på ett sätt som liknar ett synopsis för ett filmmanus. Detta ska tydligen vara någonting bandet sökt göra sedan sin skapelse. Ärligt talat kan jag inte säga att jag märker speciellt mycket av detta när jag lyssnar till skivan, visserligen lyssnar jag inte direkt på lyriken när jag lyssnar på denna skiva så jag ska inte säga för mycket men det märks definitivt inte på stilen att det är ett tematiskt album.
I Want to Kill You Like They Do är namnet på skivans inledande spår som är riktigt hårt och tungt och som dessutom indikerar väldigt väl vad som väntar oss när vi kommer längre in på spårlistan.
Spår värda att nämna kan vara det inledande spåret som jag redan surrat om, titelspåret är bra och representativt för skivan med sin tyngd och energi men de två finaste spåren i mitt tycke är spår nummer sex som kallas Man of Silence, det är lite mer melodiöst och lite mer episkt men samtidigt enligt samma mall resten av skivan, massor av kraft och massor av energi. Sedan är det spår elva, det avslutande spåret har en riktigt snygg och skön melodi och kombinerat med bandets tyngd och kraft blir det en imponerande skapelse, bland det mer imponerande jag hört i genren på en lång tid.
Jag har under tiden jag lyssnat till denna skiva jämfört den en hel del med landsmännen i Dagoba, en jämförelse som jag tycker fungerar rätt bra, de är relativt lika men Zuul är tyngre och samtidigt en aning mer melodiösa än sina landsmän. Jag skulle vilja säga att Poseidon av nämnda Dagoba är väldigt bra, men denna skiva är starkare, lite mer solid och så vidare så med det sagt kan jag konstatera att Zuul FX är det bästa extrema metalband jag hört från Frankrike hittills. En sak som dock får till Dagoba i denna rond, Poseidon har ett mycket snyggare skivomslag än det som Zuul fått till sin skiva. Ärligt talat tycker jag att The Torture Never Stop fått ett riktigt tråkigt skivomslag vilket känns lite dumt med tanke på hur bra skivan faktiskt är.
The Torture Never Stop är en skiva med elva bra spår, två av dem är riktigt bra och ytterligare två är bra spår men de två toppspåren lyfter denna skiva till höjder långt över det medelmåttiga och jag bara måste sätta ytterligare ett högt betyg på en skiva detta år.
Till sist kan jag i alla fall konstatera att titeln talade om någonting som inte innefattade att lyssna på skivan, om man nu inte är en poptönt eller någonting annat sådant som inte klarar av aggressiv musik. Zuul FX är en naturkraft med en enorm tyngd men samtidigt riktigt bra melodier och de skapar musik som man gärna spelar igen.
Jag slår gärna på spåret om mig igen och igen, vilket det är får ni gissa själva. Det och tyngden är i alla fall vad jag minns främst från Zuul FXs senaste skiva. Den som inte köper denna skiva förtjänar nästan att torteras i alla oändlighet.
HHHHHHH
