Jasta
s/t

Tänk vad hårfin skillnaden är mellan himmel och helvete egentligen. Samma person som kan göra en lyckligast i världen kan lika lätt göra en mest ledsen i världen. Samma plats som man älskar och känner sig trygg och hemma på kan man vara så less och trött på att man skulle ge allt för att komma ifrån den. Och samma band som kan bjuda på genialiska låtar som går att må hur bra som helst till kan också bjuda på rent skräp. ’Jasta’ är hardcorebekantingen Jamey Jastas solodebut och här bjuds vi på lika mycket ren dynga som hur bra musik som helst. Med sig i bandet har Jamey plockat Nick och Charlie Bellmore samt en hel del gäster och tillsammans har de satt ihop tolv låtar med väldigt stark hardcoredoft och kraftfulla melodier. Ibland.

Det är inte riktigt så enkelt med Jasta. En stor del av tiden är det hordvis med hardcore som dundrar fram och ibland går det över till att bli en riktigt skön melodiös refräng med klarsång och härliga rytmer. Du får inte någon förvarning på var musiken är på väg, i ena stunden låter det som det är samma repetitiva melodislinga som ska dundra ut med gitarrerna och basen utan någon form av melodiös hänvisning och i nästa börjar de spela melodier och bjuda på riktig musik. Vad som skiljer de två åt är bara att det står en ny sekund på räkneverket – det behöver absolut inte vara en ny låt eller ens vara byte från vers till refräng. Sången är likadan. I ena stunden sjunger Jamey Jasta klarsång och i nästa sjunger han med en sån där röst man får när man försöker härma ett mongo, typ ”öööööööööhh buuubaaabubuuu AAAAAAHHHHH”. Inget vett alls i det.

Så, vi står här med kniven mot strupen, hotade till livet av det överaggressiva dampbarnet Jamey och så helt plötsligt kastar han bort kniven och byter det till en vattenpistol och ger oss vattenkanonen så har vi vattenkrig och hoppar nakna över vattenspridaren som i nästa vändning börjar spruta frätande syra i fem minuter innan Jamey börjar fisa regnbågar och vattenspridaren spelar bamsemelodin. Så tvära kast är det. Bra – dåligt – bra – dåligt – dåligt – dåligt (igen) – bra. Och vice versa. Jag tycker personligen att bandet låter efterblivna när de spelar som mest hardcore och som genier när de kommer till de där riktigt melodiösa partierna där verkligen allt är med på det och spelar riktiga melodier till riktig sång. När de inte spelar melodiöst är det verkligen samma två sekunder som står och hackar och hackar och hackar och hackar och hackar och hackar och hackar och hackar och hackar och hackar och hackar och hackar och hackar tills det erfodras melodiösa fragment i vilka en brilliant komponerad samt harmoniskt stycke musik kan finnas. Tills det börjar hacka igen.

Jag älskar egentligen den här blandningen av melodiöst och riktigt tungt och hårt, det finns tonvis med bra band som gör det och som gör det bra. Och när Jasta lyckas så lyckas de fantastiskt bra. Problemet är att när det inte lyckas för dem låter det riktigt förjävligt! Och jag tycker att en riktigt duktig musiker hade insett när dessa tillkortakommanden låg och plockat bort dem från albumet innan det slogs i sten, kanske skrivit några nya låtar också och bytt in istället. Detta leder mig naturligtvis till att ställa frågan: kan Jasta verkligen vara duktiga musiker om de låter detta kvarstå? Inte så att jag menar att klaga på skivan eller musiken i sig men i min värld väljer man väl lite vad man gör och sedan gör det – man kan ju inte vara hur schizofren som helst i en och samma låt. En sak om det är hela tiden – men när det så klart är insnickrat på något och sedan blir något helt annat innan det återgår till vad det var och håller på skifta så mitt i låtarna genom hela skivan. Det är lite oproffsigt. En låt en ny stil – visst, varför inte. En låt hundra stiler – fungerar det med så länge det görs bra. Men att skriva halva skivan med musik (bra musik t.o.m.) och andra halvan med mongoläten och hålla på blanda in det ena i det andra hela tiden – varför gör man så? Förmodligen för att man inte är en så jäkla duktig musiker som man försökt ge sken av.

Nu står vi här – tolv låtar och 37 minuter efter skivan startade med ett huvud som varvat med huvudvärk står och nickar takt till den musik vi just hört. Fyra-fem låtar på skivan är riktigt bra, men resten är så frusterande att lyssna på att man inte blir klok på det. Du kan inte lyssna på dem om du gillar hardcore därför att mitt i allt kommer jättemelodiösa partier som förmodligen får det äkta hardcorefanet att spy fradga och du kan inte lyssna på dem om du gillar melodiös hårdrock för när det inte är melodiöst låter det som bandet spelar in soundtracket till ”the return of the living dead mongos 4”. Detta ger oss ungefär en kvart med bra musik oavsett vilket läger vi tillhör och 20 minuter med olyssningsbar musik. Och då ställer jag personligen frågan – är jag beredd att betala priset för ett fullt album när det bara finns material för en EP på den? Nej. Så vad gör jag? Jo, jag går till en dator, öppnar internet och besöker www.emusic.com och laddar hem låtarna Mourn the Illusion, Nothing They Say, Something You Should Know och The Fearless Must Endure (eventuellt även Set You Adrift) för då kommer du undan mycket billigare och får hem det som är något att ha. Är du dessutom ny på sidan e-music får du 25 låtar gratis.

Kort sagt kan vi sammanfatta Jastas debut som alldeles för schizofren för sitt eget bästa, i alla fall i min mening. Ett hälsosammare tillstånd vore att variera sig lika mycket men inte på samma sätt, utan fördela variationen i olika spår. Då skulle åtminstone jag finna det mer tilltalande.

HHHHHHH