Band:
Harry "The Tyrant" Conklin (vocals)
Christian (Christisan) Lasegue (guitar)
Mark Briody (guitar)
John Tetley (bass)
Rikard Stjernquist (drums)
Discography:
Ample Destruction (1984)
Dissident Alliance (1994)
The Fourth Judgement (1997)
The Age of Mastery (1998)
Thane to the Throne (2000)
Mechanized Warfare (2001)
Chain of Command (2004)
Casting the Stones (2004)
Guests:
Info
Jim Morris (mix)
Released 2011-02-28
Reviewed 2011-01-14
Links:
jagpanzer.com
myspace
spv
Det bästa som ’The Scourge of the Light’ kan göra är att dra fiskehistorier om hur de fångat mig som med en håv och dragit in mig i Jag Panzerbåten, för som alla vet är fiskehistorier rövarhistorier som alltid består till 10% av överdrifter och 90% av lögner. Vad ’The Source of Light’ kan identifieras som är en helt okej power metalplatta utan konstigheter eller särskilt mycket annat. Hela skivan tycker jag låter mer eller mindre likadan med undantag för den avslutande The Book of Kells som känns mäktig och pampig med orkestrala arrangemang och körer. Rent tekniskt ligger resten av albumet i ungefär samma träsk och viftar med armarna för att försöka flyta, och flyter gör det men bara nätt och jämnt. Det är då lättare för mig än bandet att håva in och lägga dem framför min såg än för bandet att kunna äta upp mig med deras musik.
Tempot är detsamma på alla låtarna, de har varken ballader eller snabbare låtar utan fyller skivan med mid-tempo hela vägen. Refrängerna är så gott som identiska med varandra och det enda som skiljer dem åt är om de mixat gitarrerna, trummorna eller basen högst för även om de spelar lite olika är det mer eller mindre exakt samma uppbyggnad på refrängerna. Dessutom är Harry ”The Tyrant” inte särskilt duktig på att variera rösten – han har en typisk kraftig power metalröst men kan varken gå upp i toner ordentligt eller skifta tonläge eller göra andra intressanta utspel med rösten.
Så, med dem förutsättningarna har bandet naturligtvis inte jätte enkelt att fiska upp oss lyssnare eller skapa mästerverk. Det största problemet med den här skivan är att det inte finns någonting som är extra intressant. Det finns inte ett enda parti som bara hänför en, inte en låt eller ens ett instrumentalt eller vokalt genombrott som får en att släppa allt man gör och bara ta in det som spelas. Det är som statiskt och lagom, fast med ambitioner och som det verkar en tro om att vara pompöst, bra och fantastiskt. Problemet är att det inte är det. Det är platt, fantasilöst och halvbra. För att använda min måttstock som jag brukar köra med: skulle man bara få rädda ett visst antal skivor för att jorden var på väg att gå under – ja då skulle denna inte ens vara en kandidat.
Jag tror också det är bristen på register som gjort att jag aldrig någonsin hört varken en upp- eller påmaning om att kolla upp Jag Panzer från hårdrockare jag pratat med. Jag har känt till bandet hur länge som helst, men före denna skiva hade aldrig ens en enda låt sipprat igenom till mina öron och aldrig har jag hört någon säga till mig ”du som gillar power metal måste bara lyssna på Jag Panzer!”. Och inte lär jag säga det till er heller, mer än så som jag just gjorde.
Jag Panzers rädsla för ljuset låter ungefär som power metal brukar göra. Det är inte dåligt, men det är inte heller bra. Det är bara sisådär, hyfsat men inget man direkt väljer att slå på av den enkla anledning att du alltid, oavsett humör, brukar ha någon form av önskemål på vad man vill höra mer av. Jag Panzer har varken mer eller mindre av något, de gör musik som hamnar precis, exakt i mitten av skalan som mäter vad som är bra och dåligt. Jag Panzer är inte en översättning av iPanzer – den nya pansarvagnen från Apple för Jag Panzer har inga appar.
HHHHHHH
