Recension Flotsam and Jetsam

Kylan som Flotsam and Jetsam syftar på med sin tionde studioplatta är förmodligen den som lägger sig över hela världen med ovanligt kalla vintrar, översvämningar och jordskred som kastat sig över oss i den globala nedkylningens spår. För det är i alla fall ingen jättekyla bandet bjuder på i denna skiva, som istället rosar oss med gammal hederlig thrash metal som den lät på 80-talet.

Flotsam and Jetsam är förmodligen mest kända för att Metallicas meste bassist, Jason Newstedt, kom därifrån innan han tillsammans med James, Lars och Kirk erövrade världen med skivor som ’…And Justice for all’, ’Metallica’ och ’Load’. Medan Metallica, som bildades samma år som grunden för Flotsam and Jetsam’ lades, gick och blev ett av världens största band genom tiderna har detta band mest stått kvar på ruta ett hela tiden. Medlemmar har kommit och gått under 30 års tid men slår jag på ’The Cold’ direkt efter bandets debut ’Doomsday for the Deceiver’ från 1986 är skillnaderna överlag så små att det nästan kunde ha varit en remaster. Så, gör man den jämförelsen går det verkligen att hävda att Flotsam and Jetsam är trogna sin stil. Vad man i samma mening då kan ifrågasätta är bandets musikaliska utveckling – går det att utvecklas samtidigt om man i slutänden inte kommer någonstans?

Innan jag besvarar den sista frågan tänkte jag klarlägga vad som är bra och dåligt med ’The Cold’ och rent generellt ligger skivan mitt i en genre som definieras av lika mycket skräp som genialitet. Så även Flotsam and Jetsam. ’The Cold’ börjar väldigt aggressivt med Hypocrite som är en låt som verkligen bankar ur sig musiken som en smed bankar i järn. Det verkligen skriker om låten, lika mycket i refrängen där de vrålar ut ”Hypocrite!” som i själva musiken, vilken hamrar med gurorna som om de vore släggor och dunkar i bas och trummor som om de försökte slå hål på tiden. Ju längre skivan går desto mer lugnar den sedan ner sig och ju mer sansad den blir desto bättre upplever jag den som. Skivan tar ut svängarna rejält med låtar som Black Cloud och KYA och är riktigt sköna, men det är de lugnare låtarna som lämnar intryck hos mig. Better off Dead och avslutande Secret Life är nog bäst i bunten och dem har den där hit-factorn som behövs för att en skiva ska upprätthålla intresset hela vägen. Dessutom är Blackend Eyes och titelspåret låtar som hamnar i högen med skivans ess.

När det lugnar ner sig lite efter inledningen hittar Flotsam and Jetsam en ledgitarrorienterad thrash metal som går mer på känsla än rytm och melodier. De bygger melodier lite på slump, men bryter mot egentligen alla regler i musikuppbyggnad som finns och det är inte alltid jag tycker det känns som de har koll på vad de gör. Trots detta tycker jag det överlag är ganska identitetslöst. Musiken fastnar i flera låtar bara i någon form av transportläge där det låter ungefär likadant hela tiden. Men mitt i allt bryter de ändå ut i något galet solo eller taktbrott som inte alls känns lämpligt där. Dessutom tenderar sångaren Eric Knutson (svenskättlad?) att somna till lite i sången och ibland är det låååånga partier det känns som han gör sin insats mer på rutin än med hjärtat i det. Samtidigt finns det låtar han är så fantastiskt bra i att det bara känns som han skulle kunna sätta vem som helst på plats. Om det är låtarna som gör honom tråkig eller om han helt enkelt inte låg på topp hela inspelningen igenom är svårt att säga, men jag hade önskat lite mer av honom i vissa låtar.

Överlag består ändå skivan av fler av de bra låtarna än de som är lite sämre. Produktionen lämnar lite att önska på vissa områden, framförallt då ljudkvalitén som låter som skivan kom från början av 90-talet i bästa fall. Jag tycker inte heller att ljudbilden håller måttet, många gånger saknas den där överväldigande effekten man får av ett riktigt rent och klart mixat album och det känns inte riktigt som skivan kan greppa tag i dig. Det känns istället som att större delen av tiden hänger den som ett moln bredvid en – inte riktigt greppbar, inte riktigt synlig och inte riktigt där.

För att återgå till utgångsfrågan – går det att utvecklas som band/musiker om du inte förändrar din musik? Ja, till viss del. Det går inte att förneka att man blir bättre på det man gör när man gör det många gånger. Men någonstans stagnerar alltid utvecklingen. Saker blir rutin, saker blir vana. Så även när det gäller musik. Och jag tror Flotsam and Jetsam, sina många medlemsbyten till trots, har hamnat där. De gör det på rutin och vana, det låter som det gjort förr och först när de börjar experimentera lite med ballader och lugnare låtar så hittar de någon form av känsla i spelet. Det är också, mycket riktigt, de typiska thrashlåtarna som är sämst på ’The Cold’.

Så. Stundom brilliant, stundom hur identitetslös och ointressant som helst. Där har vi ’The Cold’ i en istapp. Thrash så som det lät på 80-talet, än idag. Ärligt talat har jag aldrig tyckt att bandnamnet passar bättre än just nu – flytande bråte. Det är vad Flotsam and Jetsam är idag, en relik från gångna tider som flutit runt på öppet vatten i flera år och det som en gång var helt och bra har nu åldrats och slitits så att det inte är intressant längre. Det som räddar skivan är att det kommit lite nytillskott i form av fågelskit från alla fiskmåsar som använt skeppsbrottet som anhalt på väg vart de nu är på väg. Godkänt är vad det är, men detta band behöver utvecklas och inte förlita sig på måsskit för att hålla kvalitén uppe.

HHHHHHH

Flotsam and Jetsam The Cold

Flotsam and Jetsam
The Cold