Recension Feral - Dragged to the Altar 2011

Jag hade innan jag slog på detta album inte hittat en enda skiva från skivbolaget Ibex Moon Records som jag tyckt om. Det är lite för mycket... ljud och för lite... musik som brukar bankas ut därifrån. Efter att ha spelat igenom Ferals debutalbum tiotalet gånger kan jag dock konstatera att det kommer närmare.

Ordet Feral kommer från latinen och betyder Förvildning. Med andra ord är innebörden att en organism (växt, svamp eller djur) sprider sig till vilt tillstånd från domesticering. Men det kan också användas på människor, vilket på svenska kallas Vilda barn (eller vargbarn). Detta är människor som från unga år vuxit upp utan mänsklig kontakt och vanligtvis istället blivit uppfostrade av djur. Eftersom jag tycker att bandnamn bör symbolisera någonting och ha en betydelse mer än bara låta häftigt så kan jag inte låta bli att undra om detta inte är vad som hänt med Svenskarna i det här bandet. De har blivit utplacerade i skogen som oönskade barn och tillsammans, uppfostrade av björnar eller någonting, gått raka vägen till civilisationen med sina skogsläten, spelat in sin debut och här står vi nu. Det låter kanske lite befängt, men lyssnar man på 'Dragged to the Altar' känns det samtidigt inte fullständigt omöjligt.

Men skämt å sido (för det är ju väldigt komiskt med vilda barn), vad vi har här är debutalbumet från ett band som sedan tidigt 2000-tal kämpat med att få ut sin efterlängtade fullängdare då de startade som ett skämtband och väl här kan vi konstatera att Feral låter mer eller mindre som vilket annat death metal-band som helst. Det är tungt och det är growls. Det är snabba trummor och det är hamrande på basen. Och det är ungefär samma tempo raka vägen igenom skivan, vilket på detta album yttrar sig genom ett fast medelsnabbt tempo. Lyriken känns stereotypisk, vilket även låttitlarna skvallrar om, och i allmänhet känns det inte som att Feral gör någontingt drastiskt för att sticka ut. Det är fem långhåriga killar som rullat runt i potatislandet innan de ställde sig framför kameran och kallar sig vid så påhittiga namn som Hook (krok) och Damien samt Svarte Petter, Valmer och Big Mac, vilket känns som namn bara dödsmetallare kan tycka låter roligt och häftigt. Skivomslaget är svart och föreställer någon form av fängelsekrypta eller något. Och som för att vi ska kunna bocka i de sista rutorna på vår checklista har de även en i stort sett oläslig strecklogotyp.

Och nu sitter ni förmodligen där, alla Feralfans, och tycker att jag är världens största idiot som säger att detta helunika band skulle vara precis som alla andra death metal-band. Att jag är totalt okunnig på genren, att jag inte förstår mig på sådant här och kan ägna mig åt att recensera Helloween och U2 eller Linda Bengtzing kanske? Ja, det är ju ett alternativ men innan vi drar allt för förhastade slutsatser om Feral och mina kvalifikationer ska vi gräva lite djupare i Feral än att bara konstatera vad dem har som alla andra har. Vad har dessa vargbarn som skiljer dem från all annan dödsmetall som finns?

Skrapar man på ytan hittar man då i alla fall ingenting, du har låtar om gravfält, Judas, diverse kristendomsikoner och död. Det sitter, som sagt, inte heller på de andra yttre attributen som skivomslag och logotyp, utstyrsel på bandmedlemmar samt namn. Det unika jag kan finna ligger dolt, djupt inbäddad i deras musik och rör sig i första hand om deras melodier. Det är inte ofta den här skivan låter direkt unik, men den har stundvis riktigt sköna melodier som är ovanligt att höra i den här typen av death metal. Det är helt klart ett visst mått av groove i musiken Feral spelar och av de dryga 46 minuter som skivan varar finns det i alla fall 45 minuter med musik vi redan hört otaliga gånger, men säkert en halvtimme med musik som vi absolut inte har någonting emot att höra igen. Sedan finns det en del som bara låter totalt ointressant också, saker som alla death metal-band gör och som alltid låter lika dåligt - att bara stå och tugga på med basen, att bara stå och skrika, att bara köra blastbeats, att upprepa samma 3 sekunder långa melodislinga om och om igen eller något i den stilen.

Det är knappast den mest unika skivan jag fått recensera under mina år som recensent, men det är den första skivan på Ibex Moon Records som jag tycker är godkänd utan att lägga till en massa negativa ord framför eller bakom. Gillar du death metal så som death metal definieras så kommer du med största sannolikhet inte att ha någonting som helst emot Feral. De bränner av gitarrvirtuoserier och spelar snabbt men gör i huvudsak mest bara en sak - och det är att rocka dödshårt med ett riktigt skönt groove och beprövade men väl fungerande koncept i övrigt.

Förvildade djur blir oftast skadedjur, Feral kan mycket väl bli ett skadedjur - men på ett bra sätt.

HHHHHHH

Feral Dragged to the Altar

Feral
Dragged to the Altar