Recension Incite - The Slaughter 2009

Innan jag satte igång den här skivan körde jag igenom Dark Tranquillitys 'Damage Done' - bara för att få en rejäl värdemätare ('Damage Done' är trots allt en riktig superskiva och ska man upp och nosa på toppbetygen måste man kunna matcha den). Efter att ha kört igenom 'The Slaughter' ett antal gånger kan jag konstatera vad jag antog redan innan, att den inte kunde överträffa 'Damage Done', men den överträffade absolut mina förväntningar med hur väl den ändå lyckades matcha Dark Tranqullitys mästerverk.

Med bara en självsläppt EP i bagaget kan det låta väldigt positivt att säga att det blev en jämn match mellan de rutinerade svenskarna och detta Amerikanska debuterande band. Och visst är det så. Det är en överraskande bra debutskiva som vi bjuds på, lågbudget och en aning billig, kan det kännas som ibland, men överlag är detta ingenting man tänker på. På det stora hela låter det här som en riktigt schysst Amerikansk melodiös death metal-skiva. Den är hård, skrikig och snabb - en aning smutsig i kanten och går mer på melodin än det tekniska. Incite dundrar inte heller på med tusen miljarder keyboardmelodier och elektronik, här är det klassisk uppbyggnad med trummor, bas och gitarrer som står för melodierna. Men melodierna är lagda lite smått i underkanten, det första man reagerar över är sången.

I informationen vi journalister får med skivan ältar och ältar dem om den här Richie Cavalera och vilket musikaliskt geni han är och nästan prisar honom som vår nästa frälsare. Det kanske han blir, vad vet jag, men sjunger gör han inte så värst bra. Sången låter okej, inte mer. Det är nog det sämsta inslaget, den känns för skrikig och jobbig, inte alls harmonisk och flödande. Det fungerar hyfsat bra ihop med musiken, men enligt mig kunde det definitivt ha varit bättre. Jag drog mig till minnes senast jag hörde en debut som lät så här bra och kom fram till att det var Omega Lithiums 'Dreams in Formale' som släpptes i höstas och kan läsas här. Den skivan är betydligt bättre och det jag kommer fram till är att det är just sången som gör så att det blir så.

På instrumentsidan är det som sagt inga konstigheter, skivan sköter sig själv väldigt bra, det är hårt och lagom varierat, inte banbrytande eller unikt, men rätt skönt att lyssna på. Framförallt flödet och melodierna gillar jag. När vi kommit igenom de 12 låtarna (elva plus ett intro) på de alldeles lagom drygt 37 minutrarna känns det faktiskt helt lagom med Incite där. Jag längtar inte hysteriskt efter att köra om den direkt, men kan tänka mig att göra det, och det är första gången på ganska länge som jag får en recensionsskiva jag har så positiva känslor för (men jag vet inte hur mycket det säger om vi ser till vilka skivor jag fått, den senaste tiden har det bara känts som en lättnad att de är över).

'The Slaughter' känns måhända ganska töntig med det namn den bär och de låttitlar som vi får dras med, se efter själva i låtlistan till vänster (inte för att det spelar någon större roll när det inte går att höra vad som vrålas i musiken), men skivan är ganska bra. Incite kan med lite tur mycket väl bli lika stora som As I Lay Dying och kanske t.o.m. lika bra. Nu återstår att lyckas göra en andra skiva som blir lika bra eller bättre en debuten, en bedrift som väldigt få band lyckas med när de bjuder på en så här bra debut. Vi får väl se vad som händer, men från mig går Incite vidare i karriären med ett klart godkänt betyg. Det är inget mästerverk, men en skiva som bör uppskattas av de flesta med en viss försmak till death metal.

HHHHHHHH