Dying Humanity
Living on the Razor's Edge

Tyska Dying Humanity marknadsförs genom att såga alla dessa promoinformationer som surrar om nästa stora sak och så vidare, istället hävdar de i sin ärlighet att detta Dying Humanitys tredje album är ett en uppvisning i skickligt framförd medryckande klassisk dödsmetall med melodiösa inslag och riff som skulle göra de svenska stora melodiösa dödsmetallbanden avundsjuka. Javisst säger jag, det låter ju också helt rätt eftersom de inte talar om nästa stora sak blir de ju väldigt trovärdiga. Givetvis är det också bandets första konceptalbum vilket göra det än mer intressant, men det är förstås inte blod och äckel temat handlar om utan snarare hur människor förstör livet för andra människor. Tänk att de distanserar sig så från tematiska stereotyper både i marknadsföring och lyriskt innehåll, det måste ju onekligen indikera att det finns mycket att hämta hos döende mänsklighet, eller?

Harsh Death Metal ska vara genren enligt min musikspelare och det är förstås en genre som är väl känd för mig som ofta skriver om hårdrock, jag ser ofta hur denna genre förekommer i försäljningsargument, jag kan räkna upp band som: … ser ni hur många det blev? Klassisk dödsmetall är det stilmässigt med argt vrålande hela vägen igenom, tunga riff med ett par melodiösa inslag. Jag vet inte hur mycket avundsjukeväckande riff som förekommer men en hel del riff får vi när vi lyssnar igenom albumet, hyfsat variation dessutom och en aggressiv produktion som lyfter fram de gutturalt vrålande sången och de melodiösa samt aggressiva gitarriffen som vi utsätts för. 38 minuter av dödsmetallangrepp som spränger våra trumhinnor mer eller mindre om vi ska tro vad bolaget säger, tolv spår får vi också för den som räknar.

Så, melodiösa riff som får de svenska storheterna avundsjuka? nja det beror väl främst på vilka du räknar som dessa i så fall, kanske när det gäller Sonic Syndicate eller de här nyare banden men knappast de som en gång mutade in den svenska platsen på toppen av denna genre. Klassisk dödsmetall? Jobevars det kan man väl säga att det är, om nu det är något positivt. Ärligt talat tycker jag att detta är en ganska så intetsägande historia som knappast kommer att gå till historien på något sätt, bara för att bolaget talar nedsättande om att sälja band som nästa stora sak och sedan gör precis det men i andra ordalag. Nej inte säljargumenten och inte heller musiken gör något intryck på min luttrade recensentkaraktär, istället känns det som ännu ett av de där albumen som bara är där och sedan läggs i en hög för att aldrig mer tas fram igen.

Tyvärr är detta en meningslös skapelse som inte gör vara sig mig eller Napoleon speciellt lycklig, inte spyframkallande dålig eller så utan ett ganska gediget hantverk som dock saknar all form av identitet eller intresseväckande förmåga. Det stora problemet är inte att det är dåligt eller så för det är det inte, det känns bara som något man lätt somnar ifrån och något som inte väcker den minsta känsla inom en. För mig är detta ännu ett av de meningslösa albumen, sådana har vi sett några av och vi lär få se än fler av dem allteftersom det blir lättare och billigare att skapa och släppa musik. Nej ni döende mänsklighet, inte ens textstölden från The Evil that Men Do som ni har i albumtiteln kan göra mig det minsta positiv till detta. Recensenthatten lyfts inte för detta album.