Recension Doom Unit - The Burden of Bloom 2011

Här satt jag och var alldeles övertygad om att Treadstone hade stått för både årets debut och bästa skiva inom den lite hårdare melodiösa rocken när Doom Unit kommer och överraskar med den här smällkaramellen. Jag missade bandets debut från 2009 helt och detta är därför min första bekantskap med detta finska band som kanske inte kan beråna Treadstone på debutalbumskandidaturen men de kan definitivt utmana om bästa skiva.

’The Burden of Bloom’ börjar med låten The Cradle and the Grave och sätter standarden enormt högt på en gång, en standard de sedan inte viker en tum ifrån längst hela den knappt 40 minuter långa resan genom skivans tio låtar. Sångaren är hes som en fis och bandet bluesigare än en bluesfestival i sin rockmusik. De låter gitarrerna gasa genom skivan på samma sätt som tyskarna gasade Judar i koncentrationsläger under andra världskriget och slår inte det dig med häpnad så lyssna på första singeln Reckoning Day i videofönstret nedan så kan ni höra bandets medryckande melodier och gitarrdrivna rock med egna öron.

Tempot är uppskruvat på denna skiva så gott som hela vägen igenom, undantaget är A Grain of Sand och Point of No Return samt den avslutande Love Replaced som likt alla storslagna ballader som avslutar skivor ger detta album en känsla likt den man får då eftertexterna till en episk film slutar. Dessutom gör bandet skäl för namnet Dooooom Unit i låtarna Dead Pilot och My Disguise där de hamrar på med timmerbilstunga riff och melodier som skriker skogshuggarslit och svetsarsvett.

Ljudet på skivan är rent som munnen på en terrierhund och produktionen trycker dig nästan bakåt med sin kraftfulla känsla. Varje instrument kommer fram tydligare än könsorganet på en blottare och du kastas precis dit som bandet vill ha dig med deras stora, hårda rockmusik som skulle förvåna mig enormt om den inte tar bandet till samma höjder som t.ex. Kings of Leon eller kanske landsmännen The Rasmus därför att potentialen finns, skivans material är starkt nog och bandet ser redan ut som rockstjärnor så varför skulle de inte bli det? Bra fråga.

Ska vi gå in på det negativa så blir listan kort, det finns egentligen ingenting alls att verkligen ta fram verktygslådan för med skivan. Den börjar bra, har bra innehåll, slutar bra, är inte för lång (eller för kort) och den är bra producerad med instrumentalt absolut tillräckliga insatser på alla plan. Skulle ni fråga mig vad som är sämst med denna skiva skulle jag förmodligen säga att det är att jag inte får roaylties från försäljningen av den. Det finns däremot några småsaker om vartannat som jag skulle kunna ta till ytan, men jag ser faktiskt ingen som helst anledning för mig att göra detta. Det är en skiva som ytterligare fastställer min ståndpunkt att världens bästa musik kommer från Finland, vilket Children of Bodom och Amorphis redan bevisat i år. Detta blir på något sätt spiken i kistan, det ultimata beviset för att när vi ska sammanfatta 2011 kommer Finland ta hem allt som går att vinna. Så enkelt är det bara.

Jag ser skivan som lika självklar som syre och vatten är för vår överlevnad om du gillar arenarock. Ta dig tid att stanna och lyssna på bloomorna och du kommer aldrig vilja sluta göra det!

HHHHHHH

Doom Unit The Burden of Bloom

Doom Unit
The Burden of Bloom