Recension Divinefire - Eye of the Storm2011

Nej för fan! Nu kan jag inte sitta och hålla tyst längre. Jag är ingen religiös person. Jag sågar kategoriskt alla dessa s.k. öppet "Djävulsdyrkande" banden som finns, inte bara för deras oftast genomruttna musik utan lika mycket för att dem ska gå och berätta för alla hur häftiga de är som dyrkar Djävulen och tar avstånd från Kristendomen. Men lika mycket som jag avskyr deras budskap driver den andra sidan mig till vansinne. De är så otroligt övertygade om att de har rätt och sitter på alla svar trots att ingen av oss har svar på någonting. Så när dem kommer och inte bara kastar på sitt budskap över mig utan verkligen hoppar på mig, binder fast mig och sedan tsunamivågsöverdröser mig med det - då går det för långt!

Jag har inte bett om att få höra uppenbarelseberättelser av nyfrälsta får som följer allt som låter övertygande när man inte berättar hela sanningen. Jag går inte runt och berättar för alla som läser Hallowed om min övertygelse så jag vill inte heller höra andra pracka på min deras övertygelser. Men det skiter Divinefire i lika mycket som Nifelheim gör det. De SKA våldta mig med sin religiösa övertygelse och vill jag göra ett ordentligt jobb med att recensera skivan måste jag sitta här och lyssna på hur god Gud är och hur ond Djävulen är och hur bra det är att leva efter Bibeln och hur dåligt det går när man inte gör det. Jag har liksom inget annat val. Och uppriktigt sagt - det driver mig till vansinne!

Efter några genomkörare ger upp med att lyssna för det är inte direkt som man kan ignorera lyriken. Jag lyssnar normalt aldrig ens på vad band sjunger om, men här är det så konstigt mixat att man inte undkommer det. Det är som att sitta där i kyrkan på en av dem där obekväma träbänkarna de har, fasthållen med en galen präst som står mitt framför mig och skriker i ansiktet på mig så att saliven skvätter över en. Otroligt olustigt! Jag önskar jag kunde ta fram någon form av kvicksilversymbol som håller dem borta men det går inte. De kommer över mig som onda andar och slår mig i magen med hoprullade mattor. Och skrattar. Hånfullt som en skata som lyckats sno någons silverklocka.

Usch... Vilken jävla huvudvärk det känns som den här skivan gav mig. Musikaliskt låter det i alla fall helt okej. Melodierna låter riktigt bra merparten av skivan och instrumentalt är det sakralt och det låter som de spelar på fem-sex kyrkorglar istället för gitarrer. Det är stora psalmaktiga arrangemang och känns överdrivet högfärdigt många gånger. Dubbla baskaggarna smattrar som kulspruteskott från AK-47:or och tempot är lika snabbt som en gudstjänst är långdragen. Det känns som de springer runt med kollekten och slår folk i skallen med det långa skaftet samtidigt som prästen utför både Gudstjänst, vigsel, dop och begravning på samma gång. Helt jävla vansinnigt!

Fallet sker i sången och närmare bestämt då i lyriken. Vokalt är det hyfsat, de kör med två sångare en stor del av tiden - en som growlar i bakgrunden och en klar röst som ligger ovanpå detta. Mestadels är det dock bara den klara rösten som sjunger om sina uppenbarelser, hur mycket han högaktar Gud och hur man inte får falla för frestelsen från Djävulen. Och när det blir så överdrivet tydligt, så ofrånkomligt och så... ja... som att de kör treudden i magen på en med det. Då orkar jag bara inte med det, vilket är lite synd med tanke på att skivan låter ganska bra i övrigt. Visst hade jag hört talas om Divinefire före detta, men jag hade aldrig verkligen hört dem. Nu har jag tyvärr gjort det. Sedan om de låter så här på tidigare skivorna också eller ej tänker jag inte ta reda på. Jag gillar dock sista psalmen riktigt mycket - den är orkestral... förlåt, menade instrumental naturligtvis. Det lät i alla fall genast mycket bättre när man slapp höra predikandet.

Det blir tummen ned för Divinefire. Vill man höra kristen propaganda så gå till kyrkan. Musik och religion hör inte ihop! Ta The Ark - deras sångare Ola Salo skriver t.o.m. psalmer - men inte är The Arks musiken en massa uppenbar jävla religionsfanatism för det. Jag menar inte att man inte får ha lyrik om det man vill, för mig får band gärna sjunga om att lemlästa valpar, strypa små barn eller sina religösa övertyger (även om jag föredrar att de inte gör något av dem) men det behöver som inte tryckas upp i ansiktet på en därför då blir det lika jobbigt som en telefonförsäljare som inte accepterar ett nej. Och det är precis vad det gör med Divinefire. Divinefire skulle låta mycket bättre om de koncentrerade sig på att i första hand göra musik och i andra hand sprida religion, inte som nu när det är helt tvärtom. För mig får denna skiva gärna brinna i Helvetet.

HHHHHHH

Divinefire Eye of the Storm

Divinefire
Eye of the Storm