Recension Death Wolf

Det är egentligen inte särskilt många band jag verkligen sågar vid hälfästet men Death Wolf är ett av dessa band som fått känna på mig när jag låtit bandsågen tala. Death Wolf hette nämligen Devils Whorehouse en gång i tiden men för knappt ett år sedan valde bandet att byta namn och istället ta på sig vargadräkten. Deras mål? Att vara bättre än DJ konstellationen Duck Sauce som släppte låten Big Bad Wolf i somras och irriterade en hel värld.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Musik och religion hör bara ihop i bestämda rum och jag hatar all form av religiös propaganda genom musik som släpps för offentligt bruk. Senast jag recenserade Devils Whorehouse fick de noll poäng av tio möjliga. Ett poäng jag inte längre kan dela ut så ni behöver inte oroa er att det kommer upprepas. Daniel var lite snällare med bandets uppföljare för två år sedan och lämnade ifrån sig skivan med ett betyg på tre av sju möjliga. Och nu är det min tur igen. Det första jag känner är att det faktiskt inte alls låter så tokigt under skivans första två spår. Men det är också där i princip allt kul med den här skivan tar slut. Under en tidsperiod av cirka fem spår och 19 minuter faller skivan sedan ner i ett träsk av fullständig skit som jag har oerhört svårt att ta till mig. Åttonde spåret är skivans tveklöst sämsta och låter som norsk black metal med avskalad produktion och endast en gitarr som sveper igenom långsamma toner till en sång som verkar komma från någon som har förstoppning och sitter och försöker pressa ut gigantiska bajskorvar ner i toaletten. Nionde spåret är en tillfällig förbättring innan albumet plattfaller på sista tre spåren så mycket att jag faktiskt bokstavligt talat spolar ner den här skivan i toaletten.

”For fans of Danzig, Samhain or any other satanic rock music” säger albuminformationen och klargör också att detta är ”12 tracks evoking an extremely evil and unforgotten aura of doom/metal/punk rock”. Alltså ett satanistiskt band som gör extremt onda och oförglömliga låtar inom doom, metal och punk rock. Personligen tycker jag stilen känns mer som någon form av halvdoomig hardcore och Danzig känns i min värld inte särskilt närliggande alls, om jag ska vara uppriktig. Däremot tycker jag det finns likheter med Marduk, därifrån bandets ledare också huserar och jag tycker att hela detta köret med att de är så ”onda” och ”satanistiska” känns som ett lika stort skämt som jag tror att bandet var menat som från början när de kallade sig Devils Whorehouse. Men detta ska ju vara deras nystart och passage över till något mer seriöst. Det känns inte alls som de lyckats.

Låtarna är simpla och enformiga. Musiken är ointressant och tillför ingenting nytt och påhittigt någonstans. Produktionen är sisådär – ljudkvalitén är hyfsad men spricker lite för lätt i de högre tonerna och instrumenten tenderar att grötas samman med varandra. Sången är… vad är det för ord jag söker? Skrattretande! Och vad det gäller musiken tycker jag nog faktiskt att den otroligt enerverande Big Bad Wolf av Duck Sauce är roligare att lyssna på. Den har i alla fall någonting skämtsamt över sig.

Det verkar som att hur detta band än gör lyckas de inte ro hem sin skuta till min brygga. Den här gången kan jag inte påstå att jag stör mig på någonting satanistiskt mer än den där lilla textraden från skivbolaget jag citerade ovan. Om de fortfarande för sin satanistiska agenda tycker jag inte att den skiner igenom. Däremot skiner en hel del inkompetens igenom. Jag är absolut ingen musiker själv, men jag har plinkat lite på gitarren det senaste året och utan att överdriva det minsta kan jag lova er att jag suttit och spelat precis dessa toner ett antal gånger. Därför att de spelar på en eller max två strängar åt gången och förflyttningarna är i det närmaste obefintliga. Och tempot är inte direkt fingerknäckande. Det är så fruktansvärt enkelt och så otroligt oavancerat, vilket mycket förutsägbart också leder till en sak i slutändan: skivan blir tråkig, tjatig och fullständigt ointressant.

HHHHHHH

Death Wolf s/t

Death Wolf
s/t