Band:
Patricia Hillinger - Vocals
Michael Wachelhofer - Bass, Keyboards and Vocals
Steve Wachelhofer - Guitars and Vocals
Mike Pawlowitsch - Drums and Percussion
Discography:
Head Over Heels (2008)
Fade Away- 2010 Remix (2010)
Guests:
Gregg Bissonette - drums
Steve Lukather - guitar solo on 4
Jay Graydon - guitar solo on 2
Tim Pierce - rhythm guitars and guitar solos on 5, 6, 8, 9,10, 12
Muris Varajic - guitar solo on 1, 3, 7, 9, 11
Robert Säll - guitar solo on 13
Paul Buckmaster - orchestral arrangements and synths on 1
Kjell Klaesson - acoustic guitar on 9
Staffan Stavert - keyboards on 10, 13
Info
Keyboard Programming by Horst-Dieter Steinhoefler
Recorded at SOUNDGRIP PRODUCTIONS, Vienna, Austria
Engineered and mixed by Kristian Ignatov
Mastered by THE SOUNDLAB, Pennsauken/ NJ, U.S.A..
ART DIRECTION & DESIGN: Reinhard Mueller/MRC
PHOTOGRAPHY: Reinhard Mueller/MRC, Christian, Enzlmueller/THE COCKPIT
Front Photo by Jens Peter Troelsen, New York, U.S.A..
Released 2011-09-30
Reviewed 2011-10-13
Links:
cornerstone.co.at
myspace
youtube
reverbnation
last-fm
atom records
Musikaliskt handlar det som melodiös rockmusik, det kan kallas poprock eller Modern AOR pop rock som de marknadsförs som. Melodierna är det som står i första rummet, och en faktor av igenkänning då många av låtarna bär tydliga spår av sådant jag hört förr. Produktionen är smickrande för den musikaliska inriktningen bandet har och gör definitivt melodierna rättvisa. Sångerskan Patricia har mycket kraft i sin röst och har en stark framtoning i sitt framträdande på detta album, jag tycker att man kan säga att hon är det tydligaste musikaliska drag du kommer att märka på detta album, tillsammans kanske med de poprockiga melodierna bandets låtar genomsyras av.
När jag lyssnade för första gången på detta album slog det mig när jag hörde spår sju att det lät väldigt mycket som ett spår av Styx, jag kom inte direkt på vilket det var men efter en stunds funderande insåg jag att det var spåret She Cares från Paradise Theatre. Det är samma versmelodi, och även de mesta övriga i låten är väldigt likt det Styx gjorde 1981, men avslutningen är ganska annorlunda från det spåret, men det är inte för intet man funderar över om de inte lyssnat på det spåret någon gång. Det som slår mig mest med det spåret är att det är albumet bästa spåret på albumet men också att jag hela tiden i sinnet får fram orden ur She Cares och glömmer Cornerstones variant. Överlag tycker jag dock att albumet är bra och sångerskan Patricia är för det mesta väldigt bra och albumet störste behållning tillsammans med spår sju Being Unaware.
Alla tio spår på albumet håller god musikalisk klass tycker jag, kanske ingenting som riktigt står ut som riktigt bra förutom kanske Being Unaware. Så det allra största problemet för detta album är att det saknar ett riktigt hitspår, något som verkligen griper tag i mig även om jag gillar Being Unaware som jag fortsätter tjata om men det tror jag kan vara på grund av mitt fanskap för Styx. Det gör detta till ett solitt album, inte fantastiskt men inte heller dåligt eller trist.
Kort och gott tycker jag att Cornerstone gör ett solitt album, inte någon historisk musikalisk milstolpe men en riktigt bra röst och en del roliga poprockiga melodier. Så jag måste säga att jag tycker att Cornerstone är en intressant ny bekantskap, jag önskar bara att de tagit ut svängarna lite mer än de gjort på detta album som känns lite återhållet och lite på säkerhet. Jag är säker på att det skulle ha varit riktigt bra om bandet vågat ta ut svängarna lite mer, men Styxreferenserna är självklart uppskattade. Fans av modern AOR pop rock kommer verkligen uppskatta detta.
HHHHHHH
