Recension Coldspeall - Out From the Cold 2011

Kall besvärjelse? Låter som ett påhitt av Magica de Hex i Kalle Anka. Det något serieklingande bandnamnet till trots är det dock långt ifrån småbarnsmetall som Coldspell försöker sig på. Det här är en power metal-skiva med mycket heavy metal-känsla och trots att skivomslaget känns lika amatörmässigt som en förskoleklass är det en väldigt mogen sådan.

Power metal är långt ifrån vad det var för tio år sedan, men genren har ändå hållit sig starkare vid liv den här gången än hur det blev på 90-talet när den mer eller mindre försvann, mycket tack vare att band som Edguy, Sonata Arctica och Rhapsody of Fire som var den nya vågens vinnare hållit sig populära samt att band som Helloween och Gamma Ray knegat på. Men nedgången har också tagit sina offer, som Metalium som gick i graven förra året och många andra halvstora band som aldrig fick det där genombrottet nämnda band fick. Coldspell bildades efter vågen ebbat ut och släpper nu sin andra skiva sedan de bildades 2005 (debuten släpptes 2009).

Namnen i bandet kan tyckas en aning bekanta för den som verkligen kan sin metal, vilket beror på att dem alla har spelat i andra band tidigare. Det kan också vara en bidragande orsak till att Coldspells musik låter ganska välutvecklad och mogen, trots att det bara är andra skivan. I albuminformationen skivbolaget förser oss recensenter med står det att Coldspell blandar det bästa från fyra decennium i sin musik. Det är groovet från 70-talet, melodierna och refrängerna från 80-talet, den nakna råheten i 90-talet och produktionskvalitén från 00-talet. En viss gnutta sanning finns det absolut i det, även om det låter mer 80-tal än någonting annat, med glimtar av den där glimrande produktionskvalitén från senaste decenniet i vissa låtar och 90-talets råa energi likaså (dock inte nödvändigtvis i samma låtar). Musiken är mid-tempo eller snabbare och refrängerna är nästan uteslutande förstärkta med glada körer och de upprepas i all oändlighet. Som en brödrost fast i någon form av jättestor elvisp.

Jag hittar mycket hit-potential i den här skivan. Det finns i alla fall en 3-4 låtar med absolut hit-känsla och resten av skivan håller en stabil kvalité utan att gå till överdrift. Men samtidigt som jag tycker skivan är väldigt bra går det inte att undkomma att skivan närmar sig timmen i speltid och den kortaste av de 12 låtarna är 3.52 lång, vilket med ca åtta låtar som inte är något speciellt innebär att en bra bit över halvtimmen är musik som egentligen bara får båten att flyta utan att gå framåt. Hälften av det hade räckt för skivan hade då ändå hamnat på runt 40 minuter, vilket i nio fall av tio är en bra längd för ett album. Det hade också inneburit att 50% av låtarna var kanonlåtar, vilket definitivt även hade lyft resten. Men… nu är skivan så lång som den är, så vad är det elvispen lyckats vispa ihop av brödrosten?

Ja, power metal förstås – metall och ström hopvispat kan ju bara bli det. Men det är också en skiva byggd kring ganska enkla elgitarrer, en aning progressiva melodier som är lite halvkurviga och sång som påminner väldigt mycket om 80-talets lena pudelrockröster. Det finns även en kille som spelar keyboard, men ärligt talat hoppas jag att det är han som är huvudsångaren (det finns ju två) eftersom keyboarden får en väldigt blygsam roll. Den hörs inte ens i alla låtarna och när den väl hörs är det mest bara som en smakförstärkare – aldrig som huvudrätt. Jag säger inte det som något negativt, för mig har mängden instrument används absolut inget med saken att göra – det är hur helheten fungerar och det gör den för det mesta ganska bra här, tycker jag.

Så, ska vi börja sortera ut låtar i en A och B liga tycker jag som sagt det finns ca fyra låtar i A-ligan, vilket är Run for Your Life, Time, Out From the Cold och Seven Wonders (som jag tycker är bäst av dem alla). Kanske att man kan skriva in One in a Million och The King i någon form av junior A-liga. Resten är spår bland vilka jag tycker Coldspell borde rensat bort några – inte för att dem är för dåliga men sett till den totala speltid som ’Out From the Cold’ nu har är det för många låtar som inte kan förtrolla en. Och det gör helt enkelt att skivan ger ett svalnande totalintryck.

Jag är ändå förvånad över hur bra ’Out From the Cold’ är. Det är absolut en skiva som överraskade mig positivt. Och det gillar jag. Skivan låter färdig, mogen och redo att ta sig ann världen. Det finns mycket att hämta i skivan och mycket att gilla, i alla fall för den som fortfarande gillar power metal. En skiva som kommer ut från kylan och bjuder på stundtals riktigt het musik, med eller utan förtrollningar.

HHHHHHH

Coldspell Out From the Cold

Coldspell
Out From the Cold