Recension Coexistence

Svensk-franska Coexistence släpper sitt debutalbum i egen regi, ett album som enligt egen utsago skall vara progressiv rock/metal som inspirerats av de stora namnen som till exempel Dream Theater och så vidare. En sak som är intressant i bandet är att de är medlemmar från Frankrike och en svensk sångare vilket är något som jag ofta tycker är intressant, multinationella band. Med tanke på bandet är Coexistence ett ganska passande namn, samexistens och deras album heter Flöde eller Flow som det kallas på det engelska språk som bandet väljer att framföra sitt album på. Enligt egen utsago har deras demo tagits väl emot av recensenter och så vidare, jag har inte undersökt den saken så jag tar bandets ord för det. När det gäller Flow har recensionerna inte varit sådär överdrivet positiva med betyg oftast mitt i skalan bland de jag hittade, det finns några positiva också så det finns onekligen en intressant potential i bandet.

Musikaliskt är det förstås som man kan vänta sig när det gäller band med de angivna influenserna som är till större delen progressiva band, det är avancerad musik med det inte helt ordinära låtuppbyggnaderna som är vanliga i progressiv metal. De flesta spår är av normallängd med ett avslutande epos om 24 minuter så det kan väl sägas vara ett ganska klassiskt progressivt album. Förstås en ganska varierad låtlista stilmässigt men med en överhängande ljudbild som har en relativt mörk framtoning. Sångaren Carl har en röst som har en del passion för musiken och sjunger på ett varierat sätt genom hela albumet. Produktionen har gjorts av bandet själva och mixning och sådant har de haft lite hjälp med och ljudbilden är lyckat måste jag säga, en snygg karaktär och förpackning för låtarna. Albumet har tio spår och det spelas under 68 minuters tid om du väljer att spela allt i ett svep.

Kvalitén på produktionen är alldeles utmärkt och instrumentalisterna samt sångaren bjuder på hög kvalité i sitt musikaliska utövande. Timglas verkar vara något som bandet gillar om man hör lyriken och inledande spåret Carrion Comfort är en tydlig indikation på vad du kan förvänta dig när du får höra bandet, albumet följer i ganska mycket samma stil som det inledande spåret. Det finns lite av en ballad i A Rose to Wither och det avslutande Akira är ett sådant där klassiskt progressivt epos som oftare misslyckas än lyckas. Balladen tycker jag är bra, kanske det bästa på albumet då den känns minnesvärd på ett annat sätt än något annat på albumet. Förutom balladen tycker jag låtarna känns okej men ingen av dem gör egentligen något större intryck på mig, det känns en aning för steriliserat och en aning för mycket som arketypen för genren. Det blir lite grann som att det är snyggt och välproducerat på alla sätt men låtarna blir lite för försiktiga och det är som att de inte riktigt lyckas skapa den där magin som de bästa progressiva metal-/rockbanden kan skapa.

Jag skulle vilja säga att bandet onekligen har verktygen och även en del av de nödvändiga materialen men de lyckas inte riktigt snickra ihop det på ett riktigt bra sätt, deras långa epos Akira illustrerar detta väl tycker jag med många spännande och intressanta partier och ljudbilden samt sången är riktigt bra men på något vis känns det fragmenterat och som att det inte riktigt lyckas ta sig någonstans och samma sak gäller de flesta spår tycker jag, de är bra på alla sätt men de står och stampar på samma ställe och kommer ingenstans. Givetvis håller nog inte bandet eller vissa andra med mig om den saken och det är just det som är grejen med progressiv metal/rock att vissa delar av den tilltalar en del av oss och andra delar tilltalar andra. Jag personligen är stor fanatiker av Dream Theaters medryckande melodier och Fates Warnings minimalism, Savatage och allt vad de heter och det som Coexistence erbjuder är inte den stil som riktigt tilltalar mig, det är inte tillräckligt melodiöst och det blir för komplicerat vilket leder till att det mest står och stampar precis som fallet är med så många av dessa progressiva band, få av dem är egentligen bra.

Coexistences debut är ganska bra men jag skulle önskat att de hade lite mer riktning och mer melodier i sin musik, A Rose to Wither är en positiv avkrok som ger en viss indikation på vad bandet kan åstadkomma när de väljer att satsa lite mer på sina melodier. I slutändan blir det en riktigt bra produktion som saknar flöde i låtarna så mitt omdöme blir godkänt.

HHHHHHH

Coexistence Flow

Coexistence
Flow