Recension Clandestine - The Invalid 2011

Inledningen av ’The Invalid’ låter precis som en melodislinga i ett av mina absoluta favoritspel, Final Fantasy 7, med någon form av elektronisk hetsparti. Detta mynnar ut i det inledande spåret Fearless som sätter standarden för skivan högt med sina Dream Theater-doftande tongångar och breda spektra på sångerskan June Park som gör allt från att nästan viska fram tonerna till att gå upp i halvgalna, utdragna skrik. Och på detta sätt inleds Los Angeles-bandet Clandestine sin debutskiva.

Det blir dock tvärnit för allt du kunde tänka dig direkt när andra låten börjar med ett demoniskt avgrundsvrål från den späda, lilla Sydkoreanskättade sångerskan. Keyboardslingorna får slingra runt hela musiken som klätterväxter och gitarrerna ger skivan liv som bandet gör alla möjliga former av tvärvändningar och oväntade val med. Det går från nästan traditionell rock till verkligen fullständigt urflippad metal på ett par sekunder och jag känner att vi verkligen blir bjudna på hela Clandestines smörgåsbord med ’The Invalid’, serverat på ett silverfat med en fantastiskt bra och snygg produktion som innehåller ett ljud som verkligen träffar dig som en gonggong slagen av en stridslysten Buddhistisk munk. Dessutom är skivomslaget fantastiskt snyggt! Kanske det snyggaste skivomslag jag någonsin sett, om jag ska vara ärlig. Bandet har även rätt rockstjärneutseende med den iögonfallande frontkvinnan och en välgjord logotyp.

Allt ser onekligen riktigt bra ut med Clandestine – men redan efter första genomlyssningen hittar jag ett stort problem med deras debut i att jag, slutspåret Comatose borträknat, inte känner att det finns en enda låt som verkligen går hem hos mig. Låtarna kommer och går och låter som musik brukar göra, men med en sångerska som tenderar till att mest bara göra en massa osammanhängande skrik. Instrumentalt låter det som musik helt enkelt, men med diverse konstiga saker inkastade lite här och var. Tempoförändringar verkar vara bandets favoritsak i världen eftersom de inte spelar en enda låt riktigt sammanhängande från start till slut. Den redan nämnda Comatose känns som det spår där de håller tillbaka mest och inte bara som att de lagt ihop alla sina influenser och idéer i en enda hög och sedan på måfå tagit ut vad de ska stoppa vart. Ju fler gånger jag lyssnar på skivan desto mer upplever jag att detta är ett problem, inte alls som det brukar vara när man lyssnar på ”konstig” musik några gånger, att det långsamt börjar falla på plats. Kanske är det jag som inte fattar grejen? Det kan ju vara så, för jag tror Clandestine är ett sådant band som har en väldigt specifik målgrupp och antingen faller man nog pladask för bandet eller så kommer man nog aldrig att göra det.

För att vara en skiva som låter så väldigt bra har jag svårt att förstå varför jag inte finner mer positivt med den än den blanka ytan. Låtarna känns alldeles för ytliga och opersonliga, sången är alldeles för abstrakt och är trots sitt breda spektra mest bara något som finns där. Musiken låter väldigt bra men lyckas inte heller den att komma ned på djupet. Den är imponerande på sätt och vis med ett ganska stort tekniskt utbud och intressanta inslag. Men den känns inte som den försöker uttrycka något, det finns inga känslor i den som väcker ens intresse. Det är mest bara en massa musik och den talar varken till dig eller mig, den bara pratar för sig själv – som någon av dem där mystiska människorna man brukar se vandra runt ute på gatorna om dagarna med håret stående åt alla håll och kanter. Och det är egentligen det som är problemet med så gott som hela den här skivan – den är inte skriven med hjärta och känslor. Den är skriven med hjärnan. Och hur imponerande en sådan skiva än kan vara så blir den aldrig riktigt jävla bra.

Med en bra inledning och en riktigt bra avslutning känns det som om Clandestine i har missat att jobba med övriga 35 minuter. Inte jobbat med dem tekniskt, ljudmässigt eller innehållsmässigt utan jobbat med varför dem överhuvudtaget finns där. Vad är syftet med låtarna? Vad försöker dem säga? Varför låter dem som dem gör? Jag tvivlar dock inte på att det finns en grupp människor som kommer älska detta. Samma typ av människor som älskar sitta och pausa filmer för att läsa lappar på väggar och räkna hur många gånger färgen gul förekommer. Nördar kort och gott. Jag ser dock på den här skivan som början på något som kan bli riktigt, riktigt bra med tiden, men som ännu inte riktigt är där. Riktigt.

Stilen har dem. Utseendet har dem. Produktionen har dem. Kunnandet har dem. Det som saknas är det emotionella spelet. Om de sedan uppnår detta genom att sjunga om rosor eller bjuda laget runt på öl för de som köper skivan - det är upp till dem att bestämma. 'The Invalid' är något vackert som blivit lam känslomässigt. En livlig fotomodell som blivit invalid, helt enkelt.

Men innan jag slutar med min lustiga slutkläm vill jag bara säga det att även om Clandestine saknar något som berör och tilltalar på ett djupare plan så är det en skiva som lovar extremt mycket för framtiden. Den här gången slutar det dock i sjukhussängen på avdelning 7A i västra flygeln, inbäddad i ett vitt täcke med en massa konstiga maskiner som blinkar och låter. Ja, det är precis så som Clansestine låter. Som ett sjukhus. Sterilt och opersonligt, men väldigt imponerande.

HHHHHHH

Clandestine The Invalid

Clandestine
The Invalid