Band:
Anton Ericsson, sång och gitarr
Andreas Ericsson, gitarr
Thorbjön Bergkwist, trummor
Ida Svensson, klaviatur
Thomas Engvall, bas
Discography:
A Change (2008)
Guests:
Info
Released 2011-01-21
Reviewed 2011-05-07
Under tiotalet år jobbade världens största hårdrockband, Metallica, tillsammans med producenten Bob Rock och släppte skivorna 'Metallica', 'Load', Reload', 'Garage Inc.' samt 'St. Anger' och liveskivan 'S&M'. Oavsett vad man tycker om Metallica som band och om dessa sex skivor är det omöjligt att slå på dem utan att slås av hur ljudet kommer ut ur högtalarna. Instrumenten spelar ingen roll, melodierna är obetydliga och musiken är en biprodukt när allt som kommer ut ur högtalarna fångar dig som en håv och slår dig som en flugsmälla med en stor fet blyklump längst fram. Och det gör det sällan med billiga produktioner från småband. De kan vara hur duktiga som helst som musiker och ha gjort hur fantastiska låtar som helst, men saknas det där stinget i produktionen så saknas det där lilla extra som gör skivan fantastisk.
Ta Bright Morning Star Orchestra som exempel, eftersom jag ändå måste recensera den. När dem spelade in skivan 'Lift Me Out' hade dem inget skivbolag i ryggen, ingen duktig producent som hjälpte dem, ingen vettig musikstudio att spela in i och ingen superkunnig ljudtekniker som mixade och mastrade skivan. Vad dem har fått ihop på den här skivan är smått fantastiskt sett till det men jag kan inte hjälpa att känna hur mycket mer det skulle kunna finnas i detta band om dem haft hjälp av rätt människor. Folk som skulle kunna lyfta det nu ganska platta och gråa ljudet till att trycka dig bakåt från högtalarna som tryckvågen från en kärnvapenexpolosion och ge dig en starkare upplevelse än att sitta i förarsätet på en Formel 1 bil och trycka gasen i botten så att det går från noll till 100 på under två sekunder, till 200 på under fyra sekunder och till 300 på strax över 8 sekunder. Nu är det inte så dock och istället har de gjort det mesta själva med dem förutsättningar de haft. Vad de skapat är ett på många sätt oerhört bra album, men det är ingen fröjd att lyssna på.
Ljudkvalitén är kass, instrumenten kommer inte fram ordentligt och sången är dåligt mixad och skär sig mot instrumenten. Dessutom skär den sig när den kommer ut ur högtalarna också. Jag kan aldrig tänka mig att Anton Ericsson har en så här dålig röst egentligen på de höga tonerna, men ljudet klarar inte av att leverera hans röst när han går upp i Ola Salo-toner. Bright Morning Star Orchestra skulle egentligen nog vara ett ganska storslaget band, åtminstone ett lagom storslaget sådant, men det är ljudet som håller tillbaka dem på detta album från att kännas som ett sådant.
När vi kommer till låt nio kan jag inte låta bli att känna att någonting är seriöst fel. Ni som lyssnar på P3 regelbundet vet att det finns ett program där som heter P3 Musik med ett inslag kallat Musikpolisen och här har vi ett klockrent fall med för det programmet. I videon ni hittar nedan ser och hör ni vad som plagierats, vilket kändes som det mest självklara alternativet jag kunde komma på när bandet inte hade en egen video att tillgå. Ett stort minus att paramusikera på det sättet! Nästa minus är låten 52 Days som bara känns fullständigt idiotisk på alla sätt. Skivan överlag har ganska bra melodier och visar prov på hyfsat duktiga musiker men den här låten är definitivt nere och kandiderar med dem där riktiga skitbanden på årets sämsta låt med den.
De finns som sagt även en del bra med denna rockskiva. Den bjuder på flertalet riktigt sköna låtar och bäst i högen skulle jag nog säga att tredje låten, Stone, är. Musiken låter lite som en blandning mellan ett gäng gatumusiker i Paris och ett AOR-band och någonstans i grunden känns det bekant och inte allt för unikt, men bortsett från enstaka låtar inte heller plagierat. Melodierna är bandets största styrka, musiken flyter på bra bortsett fån slarvfel som uppstått på grund av att dem stått för hela produktionen själva.
Innan jag avslutar denna recension måste jag bara nämna något som jag snubblade på när jag letade information om den här skivan: "Föreningen har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva bandverksamhet på kristen grund". Detta står det om den ekonomiska förening bandet bildat för att hålla ordning på sina utgifter och inkomster. Alltså, "driva bandverksamhet på kristen grund" - inte driva bandverksamhet, det måste alltså vara på kristen grund, annars driver de sin förening på fel sätt. Att kalla sig detta är ungefär som för U2 att gå ut och säga att de ska "främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom driva bandverksamhet med miljöpropaganda". Idiotiskt på alla sätt!
Den här skivan lämnar mig med blandade intryck. I ena handen håller vi ett band som plagierar låtar, har löjliga idéer och en undermålig produktion på sitt material, i andra handen har vi ett band som gör bra musik och har bra melodier. På det stora hela en godkänd skiva, men vad det här bandet skulle behöva är att satsa alla sina pengar på att ordna en ordentlig produktion till nästa skiva för då kan det bli hur bra som helst! Nu är det mer bra än dåligt, men... ganska mycket sisådär.
HHHHHHHH
