Band:
Ola Salo (V, Kb & Ac. G)
Martin Axén (G)
Jepson (G)
Leari (B)
Sylvester Schlegel (D, elec. D & program.)
Jens Andersson (Kb, perc)
Diskografi:
Racing with the Rabbits (EP 1996)
We Are The Ark (2000)
In Lust We Trust (2002)
State of The Ark (2004)
Inspelningsinfo:
Jonas Nydessjö (String arr.)
Marco Manieri (Prod., eng. & mix)
Thomas Berger & Björn Lindgård (Master)
Oskar Humlebo (Add. Prod.)
Gäster:
Jens Lindgård (Trombone)
Petter Lindgård (Trumpet)
Sven Andersson (Sax & clarinet)
Filip Runesson (Strings)
Måns Block (Perc.)
Mauricio Canivilo (Perc.)
Christopher Dominique (Piano)
Elisabeth Fornander, Oskar Humlebo, Maria Lilja, Simon Koudriavstev and Kristian Pehrsson (choir, V)
Länkar:
thearkworld.com
myspace
roxy recordings
The Ark gjorde låten The Worrying Kind för Eurovision Song Contest tidigare i år, en låt som gick till Europafinalen och slutade på 18:e plats, men tillsammans med övriga låtar på den här skivan framstår det som en väldigt svag låt, den tillhör helt klart skivans mindre intressanta halva av låtar. Det är inget jag säger för den är urtjatad eller ”för mycket mainstream”, utan för det finns så många bättre låtar att få tag på här. Men om vi säger så här, det är en låt som passar in på skivan – för skivan blandar stilar friskt och hade de inte kört någon boogie-woogie blueslåt med rock-popkänsla hade det i mångfalden av allt annat troligtvis saknats. Det är en skiva som fullständigt saknar stil och är väldigt, väldigt bred och varierad men ändå överaskande sammanhängande och inte så splittrad som den borde vara när låtarna är av så annorlunda karaktär som de är på denna skiva.
Att beskriva denna The Ark skiva i detalj skulle ta väldigt lång tid, därför det finns ingen riktig övrgripande stil att beskriva. Vad man kan säga är att det överlag är lite mjukare rock som blandar in olika stiler, bl.a. gospel, jazz, blues och boogie woogie. Det är så rikt men ändå så genomgående väl framfört att det för en kritiker som jag bara ska älska det – och visst gör jag det. Jag älskade dem när jag såg dem live i somras och albumet är inte sämre det. Samtliga låtar är extremt starka och representerar något eget med skivan. Speciellt älskar jag avslutande Uriel där Salo verkligen sjunger på ett helt nytt sätt och sjunger de flesta tonerna väldigt mörkt, hans falsettaktiga normalsång närmast utesluten. Här är en lugn låt med fina melodier och massa känsla.
För mig framstår detta som ett närmast givet köp. Det är rikt och ändå sammanhängande, det är The Ark och ändå så mycket mer. Det är poppig rock, men det har så mycket mer än bara det och hur man än vrider och vänder på det är detta The Ark när de är som allra bäst. Ola Salo är en grym fronfigur och en mycket duktig sångare, hans låtskrivande är i högsta klass och ’Prayer for the Weekend’ är bandets bästa skiva. Köper du den kommer du inte ångra dig. För den som älskar det mest extrema av det extrema kan det nog bli lite väl soft, men annars tror jag ’Prayer for the Weekend’ är en skiva som når ut till de allra flesta!
HHHHHHH
The Ark live
sommarfestivalsturnén 2007
The Ark kan göra en spelning med närmast idelt hitlåtar på spelschemat och det är just på dessa publiken hänger med bäst. The Ark är riktiga showare - de poserar och demonstrerar en glamrockattityd som är blänkande och glittrande. Låtmaterialet är bra, Ola Salo vet hur man får igång publiken och musiken leveraras tight som en flodhäst i srumpbyxor. Det är nog svårt att lämna en The Ark spelning och vara missnöjd om man vill se dem så mycket att man betalat för dem. Det är nog svårt även om man bra valt att gå dit för man tycker det är okej och blivit bjuden.
The Ark är bra, se dem!