Band:
B.E. Taylor vocals
Rick Witkowski guitar, vocals
Natt Kerr keyboards, vocals
Jim Spears bass
Joey D'Amko drums
Discography:
Innermission (1982)
Love Won The Fight (1983)
Life Goes On EP (1984)
Our World (1986)
info:
Produced by Rick Witkowski
Remastered at Munich MSM Studios
guests
Rick Bell saxaphone (on "Karen")
Felix Cavaliere backing vocals
Frank Simms backing vocals
Released 2011-08-12
Reviewed 2011-08-11
Links:
betaylor.com
myspace
yesterrock
Melodiös poprock är vad herr Taylor och hans manskap bjuder på när det gäller detta album, oftast ganska rakt på men det förekommer även en del spännande utflykter med besök i andra vatten, som till exempel på femte spåret Reggae Rock’n’Roll där jag tror ni kan gissa vilken genre som gör ett gästspel. Taylor har en ganska klassisk rockröst skulle jag vilja säga, ingenting som direkt sticker ut i någon riktning. Ljudbilden på albumet är ren och snygg och känns inte så daterad som man skulle kunna tänka sig, dock kan den saken ha lite grann att göra med tyskarna som remastrade det hela också. Det är förstås ett album som inte tar dig flera timmar att spela, det gjordes ju trots allt för en vinylskiva när det begav sig och därför finns det nio spår som tar dig drygt 39 minuter att spela dig igenom.
En generellt hög kvalité är det intryck jag får efter första gången jag spelat igenom detta album, ingenting direkt risigt och inte något överväldigande heller den där första genomspelningen. Överlag består det intrycket även nu och efter många fler genomspelningar. Musiken är bra men det är som att de flesta låtarna inte riktigt vill gripa tag i mig, vill skaka om mig med ett musikaliskt budskap och det mesta är lättsmält och lättglömt kan man väl säga. Det finns ett par undantag där det starkast lysande heter Reggae Rock’n’Roll där bandet blandar rock med reggaeinfluencer och resultatet blir ett lysande spår. Avslutande Karen är ett annat spår värt att nämna, ett väldigt starkt spår och en fin avslutning. Men de övriga sju spåren är mest bara där, de är bra men lättglömda tycker jag är en bra beskrivning.
På ett sätt känns detta album lite grann som flera av de andra Yesterrockskivor jag fått ta del av, de är bortglömda album som ändå känns bortglömda med rätta eftersom de flesta känns ganska mycket som just detta album, ett bra album men den har inte det där lilla extra som de allra bästa albumen har. Jag tycker samtidigt att det är helt rätt att remastra och låta detta album komma ut på ett nytt format eftersom det ändå är ett album av hög kvalité och varför skulle ett sådant inte finnas på CD?
Sammanfattningsvis känns detta som ett album med en del riktigt spännande aspekter samtidigt som det generellt är ett bra men ganska intetsägande album.
HHHHHHH