Band:
Jim Foster (Vocals, Guitars, Bass, Keys)
Doug Edwards, Vern Wills (Bass)
Dave Pickell, Scott Goodfellow (Keyboards)
Daryl Burgess (Drums)
Tim McGillveroy (Prcussion)
Discography:
Power Lines (1986)
Lone Bird (2010)
info:
Bill Henderson, Walter Stewart, Jim Foster - production
Engineered by: Keith Stein
Mixed by : Rob Rock
Mastered by: George Marino
guests
Paul Hyde, Marc LaFrance, Nancy Nash, Lori Paul (Backing Vocals)
Jean Piche - programming
Matt Frenette - percussion, timbales
Released 2011-05-27
Reviewed 2011-07-08
Links:
jimfoster.ca
myspace
yesterrock
Om ni undrar över skon på framsidan kan jag säga att det är en danssko specielltframtagen just för dans på kraftledningar, det kan väl inte finns många mer lämpliga framsidor till ett album med ett sådant namn. Power Lines är en nyutgåva av ett album som släpptes 1986, ett hyfsat framgångsrikt album som nådde topplistor inte bara hemma i Kanada utan också i Storbritannien och USA, singeln X-Ray Eyes nådde till 30:e platsen på Billboardlistan i USA för att nämna något. Dock har detta album endast varit släppt på vinyl så tyska Yesterrock tyckte att det var dags att göra något åt den saken och har därför återsläppt denna raritet.
Jim Foster kanske var mest känd för sin roll i bandet Fosterchild under slutet av sjuttiotalet, de var ett hyfsat framgångsrikt band i Kanade men efter tre album föll den saken och Jim gick sin egen väg och satsade på en solokarriär men skrev och producerade också musik för andra artister, han har släppt två album detta inkluderat så långt det varit möjligt att utröna. Till sin hjälp på Power Lines hade Jim en uppsjö av kompetenta kanadensiska musiker av ganska hög dignitet.
Musikaliskt är det melodiös rock med mycket stämningskeyboards, tydliga refränger, och mycket fokus på melodier. Ren och polerad ljudbild möter dig som lyssnare när du börjar spela musiken på albumet. Jims sångröst är inte den högtonade som ofta finns i genren utan han har mer av en ganska typisk rockröst faktiskt. Att summera musiken innebär dock att du måste sätta melodierna i första rummet vilket är vad det handlar om, melodiös rock eller AOR med stor fokus på melodier som främst åstadkomst genom atmosfäriska eller väldigt melodiösa arrangemang.
Redan från inledande Dancing on the Power Lines grips jag som lyssnar tag i, med riktigt snygga melodiösa sekvenser blandas rockmusiken med en diskokänsla, det är ett riktigt imponerande spår som verkligen leder in en med en positiv känsla. Fjärde spåret Maggie är ett annat imponerande stycke, och efterföljande Quicker Than the Eye, det är i sådana melodiösa stycken Foster och hans musik verkligen når sina höjdpunkter. Det är dessutom inte slut där för även X-Ray Eyes är värd att nämna så knappa 17 av de knappa 36 minuterna är riktigt, riktigt bra och helt klart en riktig toppnivå. Det fina med detta album är ändå det högklassiga materialet och 36 minuter, jag säger det igen, 36 minuter och fyra riktigt vassa spår, det bara måste vara bra.
Vad man kan säga rörande detta album är ändå hur så bra musik bara kan hamna i glömska för det är verkligen inte rättvist med tanke på den tidlösa musik som erbjudas med detta album och det finns fler riktigt bra album som bara skjuts i sank och glöms bord. Power Lines kommer åtminstone nu ut på nytt så att alla får en ny chans att ta del av detta riktigt bra album, det är bra, kort och koncist och det innehåller ingenting onödigt och d’är finns hitpotential i flera av spåren, jag gillar främst det inledande titelspåret.
Ett guldkorn som en gång glömdes bort, förhoppningsvis kan denna återrelease leda till att det ändå till sist blir någonting att minnas.
HHHHHHH
